Isordslista

Johan Porsby, 2012-10-25

Ordlista över vanliga ord med anknytning till is. Orden är beskrivna utifrån hur de används vid skridskoåkning på naturis, med en geografisk fokusering på de förhållanden som råder i Sveriges och Finlands. Inom andra områden kan begreppen ha annan betydelse (t.ex. inom sjöfart eller om polarisar).

Aktiv spricka, en öppen spricka mellan två isytor som rör sig i förhållande till varandra. En aktiv spricka är en varningssignal för att isen utanför sprickan kan börjar röra på sig och eventuellt kommer att bryta upp.

Avsaltning, minskning av salthalten i äldre saltis. Orsakerna är flera. Saltlaken i isen är tung och söker sig nedåt. Smältvatten kan också hjälpa till att spola ut saltet ur isen. I kall is kan frostsprängning i saltfickorna pressa ut salt ur isen. För skridskoåkaren blir isen märkbart hårdare och mer värmetålig när det översta islagret är avsaltat.

Blidväder, väderlek under vintern med temperatur över noll grader.

Blåis, nylagd tunn kärnis på saltis.

Bottenis (ankaris, grundis), is som sitter fast på botten. Även om is som bildats på botten eller större djup, och därefter flutit upp till ytan. Vanligt i starkt strömmande vatten och grunda skärgårdar nära öppet hav. Bildas av krav. Bottenisen kan få sådan flytkraft att den sliter sig och flyter upp till ytan. Den kan då föra med sig infrusna växter, stenar och andra föremål från botten upp till ytan. Se även pankaksis.

Bottenstöp, stöpning i botten av ett snötäcke på isen.

Brunn, se vindbrunn.

Bräckvattensis (brackvattensis), is bildad av bräckt vatten. Räknas som saltis. Vattnets salthalt spelar en stor roll för isbildningen. Endast i vatten med en salthalt under 2,5 % kan en omvänd skiktning uppstå, vilket krävs för att isbildning ska ske vid ytan. I Östersjön är vattnet bräckt. I Stockholms ytterskärgård är salthalten c:a 0,6 %. Även på västkusten bildas ofta is av ytvatten med en salthalt under 2,5 %. I vatten med en salthalt under cirka 0,1 % bildas sötis, i princip helt fri från salt.

Bubbelvak, konstgjord vak som hålls öppen genom att pumpa ned luft i vattnet. De uppstigande bubblorna drar med sig varmare djupvatten mot ytan vilket hindar isbildning. Används för att hindra isbildning i småbåtshamnar smat vakar för simfåglar eller vinterbad. Jämför gashål.

Bågnad, is med svagt skålformad yta, mellan sprickor på cirka 10 meteras avstånd. Bildas på tjocka isar vid kallt väder. Kylan får isens ovansida att dra ihop sig och bilda svaga skålar mellan tydliga sprickor. Bågnad är ett gott tecken på att isen är tjock. Sprickorna kan dock orsaka otrevliga fall om skridskon kör ned i en spricka. Se även köldspricka.

Bärighet, isens förmåga att bära t.ex. en skridskoåkare. Är en kombination av isens tjocklek och kvalité. En tunn is kan ha bättre bärighet än tjock is av dålig kvalité.

Degenererad is, is på tillbakagång, påverkad av värme eller solstrålning, med påtagligt försämrad styrka.

Direkt skiktningen, skiktning med varmare vatten närmare ytan. Direktskiktning råder under sommarhalvåret. I sötvatten är då temperaturen vid botten + 4 ºC eller varmare. Se även omvänd skiktning och språngskikt.

Dränkstöp, snösörja på isen som bildas av att vatten tränger upp genom isen. Bildas när snöns tyngd är större än isens flytförmåga, så att isens ovansida pressas ned under vattenytan. Den vattendränkta snön bildar då dränkstöp. I saltvatten blir dränkstöpet salthaltigt, till skillnad mot självstöp och regnstöp.

Dubbelis, is som består av två lager med vatten eller luft emellan. Se vidare överis, glasis, halvfruset stöp samt laminerad is.

Dyning, vågor som ej längre drivs på av vinden. Dyningen bildas på håll av tidigare vind av storm eller kulingstyrka. Dyningen består av långa jämna vågor som innehåller mycket energi i förhållande till våghöjden. Dyning kan gå långa sträckor under isen och ge upphov till svinga långt ifrån iskanten.

Etsad, synonymt med krackelerad is.

Framstöpt, is där stöpisen smält bort och blottat den underliggande kärnisen. När isen yta består av kärnisen tål den värme tämligen bra utan att mjukna i ytan. Ofta en förutsättning för våristurer. Mörk kärnisen kan dock lättare försvagas av solstrålning än den ljusare stöpisen.

Frånflöde, där vattnet rinner ut ur en sjö.

Fräthål, hål som bildas genom att strömmen får isen att smälta underifrån. Underfrätningen sker ofta mycket ojämn, varvid hål eller svaga fläckar uppstår i isen. I ljus is kan underfrätningen ofta synas som mörka fläckar i isen.

Gasbubblor, bubblor av gas i eller under isen. Bildas av gas som utsöndras från botten. Syns ofta som ljusa fläckar i mörk is. En gasbubbla kan ge upphov till en försvagning i isen, genom att gasen skiljer isen från vattnet och därmed hindra isen att växa sig tjockare.

Gashål, öppna hål i isen som beror på att gas utsöndras från botten. Den uppströmmande gasen för med sig varmare bottenvatten mot ytan vilket hindrar isbildning. Jämför bubbelvak.

Genomstöpt, ett helt genomblöt snölager ovanpå isen. Snön får då en gråaktig färg. Att snön är helt genomstöpt är en förutsättning för att stöpis ska kunna börja bildas.

Glansis (glanskis), slät och blank is. Ofta avses ny kärnis opåverkad av regn och snö.

Grovkrackelerad is, kärnis med stora iskristaller, påverkad av värme eller solstrålning, så att kristallgränserna blir synliga. Får efterhand ofta en grå färg. Grovkrackelerad is är den is som behåller bäst styrka om våren. Men den har ändå sämre styrka än opåverkad kärnis. Se även grovkristallin kärnis.

Grovkristallin kärnis, kärnis med stora iskristaller (med ett tvärsnitt större än cirka en decimeter). Is med stora kristaller bildas framförallt på stilla vatten vid lungt väder utan snöfall. Se även smalstavig kärnis.

Glasis, överis med luft under. Uppträder framförallt på tjocka isar, där underisens ovansida flyter högre än sjöns vattenyta. Vattnet mellan islagren kan då dräneras genom håligheter i isen innan de båda islagren hinner frysa ihop. Glasisen blir ofta kvar under lång tid eftersom det saknas vatten mellan islagren som kan få dem att frysa ihop. Glasis syns betydligt bättre än överis med vatten mellan islagren och utgör knappast någon skaderisk. Stora områden med glasis kan dock göra åkningen mindre njutbar.

Halvfruset stöp, uppträder när snön är helt genomstöpt, men stöpet inte har fryst ända ned till den underliggande isen. Det bildas då en skarlik överis med ofruset stöpslask under. Denna yta kan bära bra på morgonen, men stiger temperaturen kan ytan brista. Det kan då vara nästan omöjligt att ta sig fram, och risken för fallskador är stor. Halvfruset stöp uppträder ofta på stöpisar i skärgården om våren. Underisen kan ibland vara kraftigt försvagad; sådan is kan vara mycket farlig.

Halvstöpt, snö som ej stöpt helt igenom. Den översta snön är då fortfarande torr och vit. Se även bottenstöp samt genomstöpt.

Havsis, is på öppet hav utan öar som binder isen. Är ofta i rörelse och skild från den kustnära landfasta isen.

Havsråk, en stor släppråk i havsisen utanför den skyddande skärgården, ofta stor nog för att framföra ett fartyg i. En havsråk som lägger sig med nyis, kan det ge milslånga stråk med åkbar is genom annars oåkbar packis.

Hängmatta, tydlig nedböjning i tunn is när den belastas av skridskoåkare. Isen kan då lätt knäckas av vågbildningen om farten är hög. Tunn, ej avsaltad saltis ger kraftig hängmatta.

Isbro, ett stråk av bärig is, omgivet av öppet vatten. Bildas ofta ut till en ö nära iskanten, genom att ön skyddar mot vågor och vind. En isbro bör beträdas med försiktighet. Vind, ström eller svinga lätt kan bryta upp isbron. Kan även avse en konstgjord bro över isränna. Se även isrygg och isfärja.

Isbrygga, ett smalt stråk av bärig is omgiven av svag is. Kan bildas utanför vassruggar, längs vindbrunskanter och längs sprickor på snötäckt is. Isbryggor är farliga att färdas på eftersom det kan vara omöjligt att ta sig upp på den svaga isen om isbryggan brister.

Isdrift (flakdrift), is som driver i väg av vind eller ström.

Isfärja, flak som kan användas som färja över öppet vatten. Kan även avse en färja för bilar över en isränna (förekommer på isvägar i Finlands skärgårdar).

Isgräns, gräns mellan is av olika karaktär. Av störst intresse för skridskoåkaren är isgränser mellan bärig och icke bärig is. Att i tid upptäcka isgränser och kunna avgöra om de har betydelse för isens hållfasthet, är en av isbedömningens grundvalar.

Ishävning, svinga.

Ispik (pik), en stav med vass spets av metall som används för att pröva isens hållfasthet.

Iskant, där isen möter öppet vatten.

Ismaximum, den tid på året då isen har sin största utbredning. Infaller i skärgården normalt sett ganska sent på säsongen, i synnerhet goda isvintrar. Isens tillbakagång går sedan betydligt snabbare än tillväxten.

Ispress, is som trycker mot mot land eller annan ismassa. Se även isskjutning.

Isrygg, ett stråk av bärig is över ett av område med svag is. Kan bland annat skapas vid isskjutning, genom att isen förstärks med flera lager ovanpå varandra. En smal isrygg kan vara farlig att befara; om den brister befinner man sig långt ut i icke bärig is. Se även isbrygga och isbro.

Isskjutning, is som rör sig eller trycker mot land eller annan ismassa. Mindre isskjutning orsakas av värmeväxlingar och bildar då råkar. Kraftig isskjutning kallas isskruvning, se detta ord.

Isskruvning, kraftig isskjutning. Isskruvning orsaks av friktionen mellan vinden och stora isytor, eller av strömmen i älvar. Vid isskruvning bryts isen sönder i block, varav många hamnar under vattnet. Det är direkt livsfarligt att befinna sig där isskruvning sker. Man kan lätt komma i kläm eller hamna under stora isblock. Isskruvning var ett påtagligt hot för forna dagars säljägare, men även nutida skridskoåkare har råkat ut för farlig isskruvning. Vättern är beryktad för isskjutning redan vid måttlig vindstyrka.

Issörja, trögflytande blandning av vatten och krav, eller vatten och snö.

Issörpa, ansamling av krav (framförallt vattendrag).

Kall is, is med en temperatur kallare än fryspunkten, dvs noll grader för sötis.

Kalle, kallar, se landkalle.

Kallkälla, grundvatten som väller upp från botten på en sjö (förekommer även på land).

Kalvar, ett isfält som krymper genom att flak bryts loss vid iskanten och seglar iväg med vind, vågor eller ström.

Kompanjonspricka, en spricka vars utbredning följer en grupp skridskoåkare längs färdriktningen. Sprickans front är tydligt hörbar och ligger normalt cirka tio meter snett framför gruppen. Är ofta ett gott tecken på att isen är jämntjock. I söt kärnis uppträder kompanjonsprickor vid en istjocklek kring 5 cm. Förekommer även på saltis.

Krackelering, synbar uppluckring av kristallgränserna i isen. Se vårkrackelering och värmekrackelering.

Krav, små iskristaller i form av några millimeter stora isskivor, som svävar fritt i vattnet. Krav bildas i stark kyla när vattnet är underkylt till ett större djup. Förekommer ofta i vattendrag med stark ström. Krav blidas även i hav som rörs om av vågor och vind, mer sällan i sjöar. Krav är mycket vidhäftig och klumpar lätt ihop sig. Den kan fästa på grunda bottnar och bilda bottenis, eller flyta upp till ytan där den bildar en trögflytande sörpa som sedan kan frysa ihop till fast is - kravis.

Kravis, fast is bildad av krav (vanligt i strömmande vatten och i hav). Kravis bildad i saltvatten får hög salthalt och därmed dålig styrka.

Kärnis, is som bildas när vatten i flytande form fryser (i motsats till stöpis, snöis och kravis som bildas av issörja som fryser). Kärnis bildad av sötvatten blir mycket klar och genomskinlig. Kärnisen växer till på isens undersida och består av pelarlika iskristaller som ofta sträcker sig genom hela isens tjocklek (i motsats till stöpis, snöis och kravis som har små kornformade kristaller). Iskristallernas tvärsnitt varierar från några millimeter till några decimeter, i sällsynta fall över en meter. Kärnisen är mycket hållfast och har god motståndskraft mot värme. Kärnis med stora kristaller har bäst hållfasthet om våren.

Köldspricka, spricka som bildas när isen drar ihop sig eller bågnar vid kyla. Är oftast torr och glipande. Köldsprickor är ett tecken på att isen är tjock. De utgör dock en risk för fall om skridskon åker ned i en spricka.

Laminerad is, Is som består av flera islager som är dåligt sammanfrusna. Laminerad is kan var svår att bedöma utifrån ljud. Bärigheten är ofta sämre en homogen is.

Landfast is, is som är fast förankrad i land (främst om havsis). Se även landlös.

Landkalle, is som hänger på strandkanten. Ofta lutande och delvis högre än den övriga isen. Kan ge åkbara stråk längs stränder när isen längre ut är oåkbar. Bildas av isskjutning, vattenståndsförändring eller vatten som slår upp mot stranden och fryser (s.k. uppsvallad is).

Landlös, is som inte har kontakt med land. Vanligt vid blidväder, stark sol, samt efter vattenståndsförändringar. Se även strandbräcka.

Luftinnehåll, mängden luft i stöp-, snö- och saltis. Mer luftinnehåll ger som regel is med ljusare grå färg. Is med högt luftinnehåll har sämre hållfasthet och mjuknar lättare i värme. Se även marängis.

Långsvinga, svinga som går långt (många kilometer) in under isen.

Läbrunn, bildas när det blåser ut från land eller en gammal iskant. Vinden drar ut ytvattnet, som i sin tur drar upp varmare vatten från djupet. Isläggningen blir därför fördröjd närmast land eller den äldre iskanten. Isbildningen börjar först en bit ut där ytvattnet hunnit bli avkylt igen.

Madrassis, våris som kraftigt buktar ned vid belastning (likt en madrass). Ett tydligt tecken på att iskristallerna börjar släppa från varandra. Madrassis är mycket osäker och bör inte beträdas.

Marängis, stöpis med stort luftinnehåll och därmed mycket dålig styrka. Marängis bildas vanligen vid råkar och sprickor där snö lätt fastnar till följd av uppstänkande vatten. Marängisen är mycket ojämn i styrka och svårbedömd. Namnet syftar både på utseendet och på styrkan.

Mittspricka, förekommer ofta på äldre is, mitt i en plogad bana, kanal eller å. Kan lätt orsaka fall om skridskon kör ned i sprickan.

Motstrålning, är värmestrålnng som reflekteras tillbaka till isen. Motstrålning försenar isläggningen och hämmar istillväxten. Moln, broar och bryggor kan ge motstrålning. Även träd och branta stränder kan ge motstrålning som dämpar istillväxten.

Naturis, is på sjöar, hav och vattendrag utan påverkan av mänskliga förbättringsåtgärder.

Nedråk, råk som bildas när två ismassor trycker mot varandra, och där huvudvecket pekar nedåt. Nedråkar förekommer främst på ny saltis. Nedråkar är besvärliga att passera eftersom isen kan ligga djupt under vattenytan. I många fall har den nedtryckta isen ha smält bort eller är kraftigt försvagad.

Nyis, nylagd is, ofta tunn kärnis.

Omspolad is, is där ytan har smält eller utsatts för regn och sedan återfrusit. Omspolad is är ofta jämn och fin, men kan vara svår att bedöma, eftersom isgränser och andra tecken i ytan är utsuddade.

Omvänd skiktning, skiktning med kallare vatten närmare ytan. Sötvatten är tyngst vid + 4 ºC. Vid lägre temperatur sjunker inte ytvattnet när det avkyls, utan stannar kvar vid ytan eftersom det kallare vattnet är lättare än det något varmare vattnet längre ned. Detta är en förutsättning för att is ska kuynna bildas på ytan. Omvänd skiktning kan ske i sött och bräckt vatten, men inte i riktigt havssalt vatten. Se även språngskikt och bräckvattensis.

Packis, is som består av hopskjutna isflak (vanligtvis i havsis). Är oftast oframkomlig på skridskor.

Pannkaksis, is bestående av runda skivor som bildas på djupet mellan två vattenskikt, framförallt på Västkusten. Det undre saltare skiktet, kan då vara kylt under det övre skiktets fryspunkt utan att själv frysa. Där de båda skikten möts, kan då det övre vattenskiktet frysa vid kontakt med det kallare vattnet under. Den is som då bildas stiger raskt till ytan och kan på mycket kort tid täcka stora ytor med tjock is. (Obs! det engelska uttrycket ”pancake ice” syftar oftas på tallriksis.)

Pipis, kärnis som består av smala stavformade iskristaller, och som är tydligt påverkad av värme och solstrålning. Pipisen uppträder om våren då solen bryter ned bindningarna mellan iskristallerna. Den är mycket osäker och kan snabbt kollapsa. Pipisen har ofta ett mörkt och mattsvart utseende. Man bör ha stor vana av våris för att beträda pipis. Benämns även smalstavig våris. Se även våris samt rutten is.

Premiärsjö, sjö med tidig isläggning. Ofta mycket grund, högt liggande och med liten vattengenomströmning, alternativt med tillflöde av underkylt vatten.

Regnstöp, snö på isen som stöpt i regnvatten.

Rimfrost, bildas av luftfuktighet som kondenserar på isen i stark kyla. Rimfrosten bildar s.k. isrosor som liknar stora snöflingor. Rimfrost kan ofta underlätta att skilja på is av olika generationer. Kraftig rimfrost gör dock isen trögåkt.

Rulle, åkning i täta led för att ge varandra lä. Att åka på rulle är en effektiv metod för att spara krafter i motvind, men ökar risken för att flera samtidigt plurrar.

Rutten is, is i sent stadium av upplösning där gränserna mellan iskristallerna börjat smälta, ofta så pass att isen är genomsläpplig för vatten. Ytan är i regel torr, men vatten tränger upp om den belastas. Rutten is har mycket dålig hållfasthet, även vid betydande tjocklek. Mycket olämplig att beträda.

Råk, större spricka eller veckning i isen. Råkar bildas vanligen vid temperaturväxlingar genom isskjutning. En råk som bildas när isen trycks ihop kallas även vråk. En släppråk är en bred glipa mellan två ismassor som glidit isär. Se även uppråk, nedråk, skjuvråk, släppråk samt havsråk.

Råmning, kraftiga ljud, likt skott i isen. Uppkommer kallt väder. Ljudet kommer från sprickor som bildas av temperaturspänningar i tjock is. Innebär normalt ingen fara, utan är ett tecken på att isen är tjock. Ger uppkomst till bågnad och råkar.

Saltis, is som bildats i salt eller bräckt vatten. Även i vatten med mycket låg salthalt får isen andra egenskaper än is bildad av sötvatten. Se även bräckvattensis.

Saltlake, koncentrerad lösning av salt i vatten. Nyfrusen saltis innehåller fickor med saltlake, vilket har stor inverkan på isens egenskaper.

Saltsprångsikt, gräns mellan två vattenmassor med olika salthalt. Det saltare vattnet är tyngre och lägger sig underst. Skillnader i salthalt har betydligt större inverkan på vattnets tyngd (densitet) än temperaturen. Vatten med högre salthalt ligger därför alltid djupare, oavsett temperatur. Saltsprångskiktet ligger djupare eller sammanfaller med temperatursprångskikt, om båda existerar. Ibland kan flera saltspångskikt förekomma.

Seicher, en stående våg som går fram och åter i en sjö (liknande skvalpet i ett vattenglas som ruckas). Orsakas av lufttycksförändringar eller vind. Ger upphov till strömmar, framförallt i sund, vid uddar och över grund, även i sjöar med liten genomströmning. Vättern har en tydlig seicher med en period på tre timmar och en våghöjd på några decimeter i norra och södra änden.

Självstöp, snö som stöper i sitt eget smältvatten. Sker då snön smälter vid varmt väder. Ofta krävs även en hög luftfuktighet.

Sjöhävning, dyning.

Sjösystem, sjöar som binds samman av vattendrag. Sjöar som ligger längre ned i ett sjösystem har ofta högre vattenföring och är mer utsatta för strömfrätning.

Sjörök, dimma som bildas över öppet vatten i stark kyla. Driver sjöröken in över isen, avsätts kraftiga isrosor av rimfrost.

Skredstång, en skida som man stående på med ena benet, sparkar sig fram med det andra benet, likt på en spark. Härstammar från säljägare i Östersjön. Ett effektiv färdmedel över snötäckta och mjuka isar. Ofta enklare att hantera än två skidor.

Skålgropig is, is med skålformade gropar, ofta fläckvis förekommande i täta samlingar. Bildas ofta då varm eller torr vind blåser över våt is.

Slukhål, hål i isen där vatten rinner ned. Utvidgas med tiden av det nedrinnande vattnet. Har ofta en rund form och kan bli upp mot en meter i diameter. Slukhål bildas vid blidväder då det finns vatten på isen. De kan vara svåra att upptäcka, speciellt när de blivit täckta av tunn is som inte bär. Slukhål är en stor skaderisk. Ej att förväxla med stöphål.

Skiktning, när vatten med olika tyngd (densitet) bildar stabila skikt ovanpå varandra. Sötvatten är tyngst vid + 4 ºC. Om sommaren råder direkt skiktning, med det varmaste vattnet överst. På vintern råder normalt omvänd skiktning. I saltvatten är förhållandena mer komplicerade då vattnets tyngd även beror på salthalten. Se även språngskikt samt saltsprångskikt.

Skjuvråk, råk som bildats av spänningar i isen parallella med råken. Skjuvråkar uppträder oftast parallellt med en strand, företrädesvis i långsträckta vatten.

Släppråk, en långsmal öppning i isen som bildas när två ismassor glidit isär. Släppråkar kan bildas av vind och ström. Släppråkar kan också bildas av ispress i närheten av iskanten eller en ränna, då avsaknaden av mothåll längs en sida gör att isen kan spricka isär. Släppråkar är vanligast i slutet av säsongen samt vid blidväder.

Slörbogar, att åka med vinden snett bakifrån (ofta i sicksack). Ett sätt att hålla ned farten i stark medvind.

Smalstavig kärnis, kärnis där iskristallerna består av smala stående isstavar. Bildas framförallt när det snöar lätt under isläggningen. Smalstavig kärnis är den is som är mest förrädisk om våren, se smalstavig våris. Jämför även med grovkristallin kärnis.

Smalstavig våris, våris av smalstavig kärnis. Benämns även pipis

Snöbrygga, bro av snö eller frusen snösörja över en råk eller glipa i isen. Kan vara vansklig att passera, då hållfastheten kan vara dålig och svår att bedöma. Se även marängis.

Snöfras, tunt lager av fastfrusen snö på isen. Ger ofta styrande och trögt före.

Snöis, bildas när snö faller i kallt vatten. Snön kan då bilda en trög issörja som snabbt kan frysa till ett gråvitt istäcke. Ordet används ibland även om stöpis. Dessa två istyper påminner mycket om varandra och kan vara svåra att skilja åt. På sötis är snöis ofta starkare än stöpis, och kan vara nästan lika stark som kärnis (eventuellt t.o.m. något starkare). På saltis har snöis ofta dålig styrka och mjuknar lätt i värme. Snöis kan ge upphov till mycket fascinerade "marmorerade" mönster i isen. (Obs! engelskans ”snow ice” syftar normalt på stöpis.)

Språngskikt, gräns mellan två vattenmassor med olika tyngd (densitet). Det kan vara vattenmassor med olika temperatur (temperatursprångskikt), salthalt (saltsprångskikt) eller föroreningar (kemsprångskikt).

Strandbräcka, uppbruten is invid land, ofta vid branta stränder. Kan orsakas av isskjutning, men också av svinga eller vattenståndsförändring (i synnerhet när vattnet stiger). En strandbräcka kan göra det svårt att ta sig iland eller ut på isen. Men en strandbräcka kan också ge fin åkbar is längs stränderna, genom att skynda på stöpning av snötäckt is.

Strandkalle, landkalle.

Strömfrätning, uttunning på isens undersida genom att strömmen för upp varmt bottenvatten mot isen. Se underfrätning samt fräthål.

Strömfåra, där vattenföringen är som störst i ett vattendrag eller en sjö med stor genomströmning. Normalt mitt i, men strömmen kan ibland ta andra vägar, t.ex. där vattnet är som djupast eller i ytterkanten av en böj. Isen i en strömfåra är ofta utsatt för strömfrätning.

Strömställe, plats där strömmar vanligen förekommer.

Stöp, issörja av snö och vatten ovanpå isen.

Stöpvattenhål (stöphål), hål i isen där vatten strömmar upp under stöpningen. De påträffa mer sällan då de är aktiva efterom isen sällan lämpar sig för skridskoåkning när snön stöper. Gamla stöpvattenhål syns ofta tydligt i stöpis som en mörk fläck varifrån det växer ut trädliknande grenar. Stöpvattenhål utgör sällan någon fara, men en liten försvagning kan finnas i mitten. Förväxlas ofta med slukhål. Ett stöpvattenhål kan dock ibland ombildas till ett slukhål.

Stöpis, is som bildas av snö som stöpt och sedan frusit till is. Stöpisen består av små korniga iskristaller och har en grå färg. Stöpisen har något sämre hållfasthet än kärnis. Framförallt blir ytan lätt mjuk vid plusgrader. Kvalitén kan dock skifta stort. Under stöpisen finns som regel ett lager med kärnis.

Stöpning, omvandling av snö på isen till issörja. Kan ske genom att vatten sipprar upp genom isen (dränkstöp), genom regn (regnstöp) eller genom att snön smälter av sol eller värme (självstöp). Fryser denna issörja bildas stöpis.

Svinga, när isen rör sig upp och ned av vågor eller gammal dyning. Svinga kan snabbt bryta upp isen. Särskild risk för detta föreligger när vind och dyning kommer från olika håll. Kallas också ishävning.

Svingsprickor, sprickor i isen som bildas av svinga. Svingsprickorna är vanligast nära iskanten. De är oftast parallella med iskanten, och med ett avstånd på cirka tio meter mellan sprickoran. Svingsprickor får ofta uppstickande kanter, likt tallriksis, av isens rörelser. Det kan därför vara tröttsamt att åka över is med många svingsprickor.

Sättis, is av små sammanfrusna flak som står på högkant eller lutande överlappar varandra likt fiskfjäll. Ofta orsakad av tunn is som brutits upp av vind, och sedan pressats samman samt återfrusit.

Sötis, is bildad av sötvatten. Motsats till saltis.

Tallriksis, is som bildas när issörja fryser under påverkan av vågor. Tallriksisen består av små, tämligen runda hopfrusna flak (ofta cirka 2 decimeter dryga metern i diameter). När flaken i vågorna gnider mot varandra bildas uppstående kanter runt flaken. Kanterna gör tallriksisen mindre njutbar att åka på.

Temperatursprångskikt, gräns mellan två vattenmassor med olika temperatur. Stora sjöar har normalt ett djupare temperatursprångskikt än små sjöar. Stora och djupa sjöar tar därför längre tid att kyla ner. Se även värmemängd.

Termoklin, temperatursprångskikt.

Tillflöde, där vatten rinner in i en sjö.

Trumis (bastrummeis). Tjock is som hänger i luften. Bildas på sjöar och vattendrag med varierande vattennivå. Ordet kommer av det trumlika ljudet som isen ger ifrån sig.

Turbulensstråk, ett snöfritt stråk av renblåst is. Turbulensstråk kan bildas på läsidan av en råk eller spricka. Kan ge fina åkbara gator på i övrigt översnöad is.

Tvångsfrusen, en is som lägger sig vid en plötslig köldknäpp innan sjön hunnit bli väl avkyld. Isen kan då snabbt gå upp om kylan avtar.

Tvåskridskois, is som endast håller om man åker bredbent på två skridskor. Om sådan is brister, är den inte stark nog för att man ska kunna ta sig upp igen. Tvåskridskois bör man inte åka på.

Tyndallsfigurer (Tyndallsblommor), sexkantiga mönster i isen som som skapas när isen smälter inuti. Ofta det första tecknet på att isen börjar påverkas av solstrålning. Vanligast i kärnis med stora iskristaller.

Underfrätning, isen smälter på undersidan. Underfrätningen orsakas oftast av ström som för upp varmare vatten från djupet mot isen. Se även strömfrätning.

Underis, det undre av två lager is. Uppträder under överis, glasis samt halvfruset stöp.

Underkylt, vatten som är kylt under fryspunkten. En förutsättning för att det ska bildas kravis. Underkylningen blir normalt högst en tiondels grad i naturligt vatten i rörelse, men kan bli flera grader i stillastående oförorenat vatten.

Uppråk (uppvråk), råk som bildas genom ispress där isens huvudveck pekar uppåt. På sötis är uppråkar vanligare än nedråkar. Kallas ibland tornråk.

Uppsaltning, sker på ny saltis om kylan avtar eller om det faller snö på isen, genom att fickorna med koncentrerad saltlake i isens ytskikt utvidgar sig. Isen "blöder" salt på ytan och blir mjuk. Uppsaltning ger trögt före.

Uppsvallad is (svallis), is bildad av vatten vatten som har svallat upp över äldre is eller strand och sedan frusit. Kan även bildas av vatten som rinner fram ur marken längs stränderna. I det senare fallet har svallisen ofta en gulaktig färg. Svallis kan ge fina åkbara stråk längs iskanten och stränder då övrig is är snötäckt. Se även landkalle.

Utflöde, en sjös utflöde är det samma som dess frånflöde, se detta ord. (Ett vattendrags utflöde är dock tillflöde till en sjö eller havet).

Utmattad is, svag is som blivit utmattad genom upprepad belastning nära brottgränsen. Utmattning kan ske när många skridskoåkare åker över svag is. Störst är risken vid blidväderdå de sprickor som uppstår inte kan återfrysa. Utmattad is kan vara förädisk, då sprickorna gör att isen inte ger ifrån sig samma tydliga ljud som annars. Om utmattad is brister, kan den lätt gå upp över stora ytor och få flera personer att plurra samtidigt. Det kan vara omöjligt att ta sig upp på sådan is.

Utstrålning, värmestrålning från isen. Mot en klar himmel utstrålar isen mer värmes än den mottar från omgivningen. Det gör att isen kan växa även vid flera plusgrader vid klart väder. En förutsättning är att isen har "fri sikt" mot skyn. Där himlen skyms inträffar motstrålning, se detta ord.

Varm is, is med en temperatur lika med dess smältpunkt, dvs. noll grader för sötis.

Vindbrunn, större öppet hål i isen som aldrig har frusit, ofta tämligen runt till formen. Kan vara från några meter till flera hundra meter tvärs över. Begreppet vindbrunn används även då det öppna vattnet har täckts av tunn nyis. Vindbrunnar täckta med ej bärig nyis är en av isens lömskaste fällor. Ibland kan de vara mycket svåra att upptäcka. Orsakerna till vindbrunnar kan vara flera: ojämn avkylning av vattenytan, kvardröjande strömmar i vattnet samt vind som hindrar nyisbildning.

Vrakis, sönderbruten is som frusit ihop. Ofta svår eller helt omöjlig att åka skridskor på.

Vred, gräns mellan landfast is och is som rör på sig (normalt havsis). Ofta utsatt för isskruvning.

Vråk, råk bildad när två ismassor trycker mot varandra så att isen bryts sönder eller veckar sig. (Ej om släppråk.) Mer sällan använt ord nuförtiden.

Våris, is om våren påverkad av stark solstrålning. Vårisen kan vara mycket stabil efter en kall natt, men snabbt försämras under dagen, även om den har betydande tjocklek. Mest farlig är våris som består av smala stavformade kristaller - pipis. På saltis kan is med olika lager separera från varandra. Ett tjock bärig islager kan delas upp i två tunna lager där i värsta fall inget av lagren bär.

Vårkrackelering, när vårsolen tränger ned i isen och luckrar upp gränserna mellan iskristallerna. Liknar värmekrackelering, men ofta tydligare och med torr yta. Senare bildas djupa fåror mellan kristallerna och isen kan få en kullerstensliknande yta.

Vårsol, hög sol som tränger ned i isen och tär på isen inifrån. Det brukar kunna ske från och med mars månad på nordiska breddgrader. Tidigare under vintern står solen för lågt för att ha någon större inverkan på isen. Även vattnet under isen kan värmas upp under klar is, vilket i sin tur kan få isen smälta underifrån.

Värmekrackelerad, vid blidväder smälter isen först i gränsskiktet mellan iskristallerna. Isen får ett krackelerat utseende. Hållfastigheten minskar och isen kan blir farlig att beträda. Isen kan börja gnissla eller knastra vilket är en stark varningssignal, men ofta hörs inga tydliga ljud från isen. Påminner om vårkrackelering, men värmekrackelerad is har ofta en blöt yta.

Värmemängd, den samlade värmeenergin som vattnet i en sjö innehåller. Stora sjöar har ofta en större värmemängd per kvadratkilometer än mindre sjöar; även om yttemperaturen på stora sjöar är lägre om sommaren, går värmen djupare då vind och vågor rör om vattnet mer på stora ytor. Det tar därför som regel längre tid för stora och djupa sjöar att lägga sig. Den sena isläggningen gör dock att vattnet hinner bli välavkylt, vilket ofta ger senare islossning. Se även skiktning och temperatursprångskikt.

Ytmjuk, is med mjuk yta. Trögåkt.

Öppna, område i isen med öppet vatten. Ofta om större öpnna områden. Mindre benämns ofta vindbrunnar.

Överis, ett andra lager is ovanpå den ordinarie isen. Mellanrummet mellan islagren är fyllt av vatten. Överis bildas när det finns vatten på isen och detta vatten fryser ovanifrån. Överisen är förrädisk. Skär skridskon igenom överisen är det lätt att falla och den vassa tunna överisen kan ge otäcka skärsår på händer och ansikte. En variant av överis är glasis, som har luft istället för vatten mellan islagren.