Praktisk isbedömning för långfärdsskridskoåkning
av Krister Valtonen
Copyright © 2001-2003 Krister Valtonen
Bedömning av is är ett resultat från bearbetning av intryck från våra fem sinnen. Tre sinnen dominerar; känsel, syn och hörsel. Dessa går inte att rangordna inbördes; vilken som är viktigast varierar med situation och isläge. Känselsinnet har dock en särställning eftersom det är den, med ispikens hjälp, som utgör slutomdömmet. Syn och hörsel är viktiga för att upptäcka förändringar, men för den säkra och avgörande bedömningen används ispiken. Känselsinnet utgörs dock inte bara av ispiken, man kan också känna när isen buktar, och då är den förstås tunn.
Ispiken är efter skridskorna den mest nödvändiga utrustningsdeltajen. Den är långfärdsskridskoåkarens känselspröt och kan berätta om isens bärighet.
För att avgöra isens bärighet hugger man med ispiken i isen. En bra ispik bör då med lätthet gå igenom icke bärig is, inte alls gå igenom väl bärig is, samt tydligt visa på skillnader i intervallet däremellan. För effektiv skridskoåkning är det minst fyra tillstånd hos isen som man skall kunna skilja mellan. Dessa fyra tillstånd är uppgjorda efter de olika sätt man hanterar issituationen.
| Tillstånd | Sätt att hantera tillståndet |
| Ej bärig | Välj annan väg |
| Passerbar | Om området är litet kan man passera med stor försiktighet. Åkare i gruppen passerar en och en. Stora områden med så här tunn is skall undvikas helt (se kapitlet om "Specifika situationer"). Om det är möjligt att välja annan, säkrare väg, gör man det. |
| Tunn | Åk långsamt och var mycket observant på övergångar till passerbar eller ej bärig is. Gruppen åker på led. |
| Väl bärig | Åk normalt. Det finns inget behov att pika speciellt mycket. Gruppen åker bakom ledaren på valfritt sätt. |
Det är viktigt att lära känna sin egen pik. Effekten av ispikens hugg är en kombination av slagets styrka, ispikens vikt och formen på ispikens spets. Det finns därför inget annat sätt än att lära sig hur ens egen ispik fungerar, med en själv "bakom rodret", än ute på isen. Genom enträget och intresserat pikande i olika situationer lär man sig med tiden vilket resultat huggen ger och man kan på så sätt kalibrera sig. När man är kalibrerad vet man precis hur ett ispikshugg skall vara för varje tillstånd ovan. Ett tips är att ta med ett lätt skjutmått (t.ex. av plast) och mäta isens tjocklek för att få en exakt siffra på isens tjocklek kopplat till effekten av hugget av ispiken.
Notera dock att isens tjocklek inte alltid talar om dess bärighet. Hur tjock isens måste vara för att bära beror på istyp och iskvalité. T.ex saltis, is med snöinblandning och våris måste vara tjockare än ny sötis för att bära. Det fina med ispiken är att resultatet av ett hugg beror nästan enbart på bärighet och inte alls av istjocklek eller istyp.
Att bedöma isens bärighet innebär också att man tänker på vilka det är som skall åka över den. En liten grupp med tre lätta personer klarar av märkbart tunnare isar än en stor grupp med 30 personer där någon eller några kanske väger uppåt 120 kg inklusive kläder och utrustning. Dessutom händer det oftare att personer kommer nära varandra, även om man har beordrat avståndhållning, och då belastas isen extra. En stor grupp måste alltså ha större marginaler.
|
| Genom stöta med vinklad ispik i våris får man lätt bort bitar av is som genast faller isär i tärningar och stavar. Foto: Krister Valtonen |
Ispiken kan även användas för att göra en allmän bedömning av isytans kvalité. Man behöver då inte försöka hugga ett hål i isen, utan man petar, rispar och stöter lätt med ispiksspetsen i isen. Detta gör man gärna med en kraftig vinkel mot isen, t.ex. 45 grader. Is av god kvalité kan man endast rispa i. För att få bort bitar av is krävs rejäla hugg. Våris tränger man dock lätt ner i och man kan lätt stöta fram is som genast faller sönder i tärningar och stavar. Isens åkbarhet beror på hur djupt ner den är av denna kvalité. Är det bara ett några cm djupt lager med stabil fast is nedanför är isen fortfarande åkbar. Är isen av denna kvalité i större delen av sin tjocklek bör du fundera på snabbaste och säkraste reträttväg till land eftersom den då inte duger till att åka på.
Ispikens viktigaste funktion är att avgöra isens bärighet. Förutom detta bör den också fungera som framdrivningshjälp (d.v.s. vid stakning), vid kopplad paråkning och vid byggandet av en enkel bår. Funktioner som om den flyter horisontellt eller vertikalt, hur väl den syns och hur snabbt ispik och extrastav går att koppla isär är intressanta men mindre viktiga.
Det finns många olika typer av ispikar. Jag har kategoriserat dem i fyra olika grupper; sonder, stavpikar, dubbelpikar och falupikar.
Sonder består av smala spröt och den vanligaste sorten är tillverkade av arméns skidstavar av stål. Sonder säljs inte i affärer, utan man får tillverka själv. Sonder är smidiga och går lätt genom isen. Man behöver därför inte slå speciellt hårt, men å andra sidan är det svårare att göra exakta bedömingar.
Stavpikar är pikar som liknar skidstavar. Höger och vänter pik har samma vikt och väger tillsammans runt 600 gram. Pikmakar'n är dominerande leverantör. Dessa är också smidiga och kan vara bättre än sonderna för isbedömning. Dessa kan vara ett alternativ för dig som oftast åker som deltagare på turer med någon annan som ledare, d.v.s. använder pikarna mer för framdrivningshjälp än till pikande. Man skall dock vara medveten om att stavpikarna inte är lika bra som bra skidstavar för stakning, bl.a. p.g.a. spetsens vinkel mot isen.
Dubbelpikar består av två pikar, där den ena är tyngre och avsedd för pikning medan den andra är avsedd som extrastav. Någon sorts fästanordning (olika lösningar finns) gör att de går att koppla ihop. Almgrens och Haglöfs gör pikar av denna sort.
Falupikar är den gamla sortens pikar med stegformad spets, ofta i trä men metall förekommer också. Som extrastav har man t.ex. en vanlig skidstav. Hopkopplingsanordning saknas i allmänhet. Falupikarna ger bra signaler av isens bärighet men är jobbigare att staka sig fram med, p.g.a. viktskillnaden mellan piken och extrastaven. Att ha falupik med extrastav är den billigaste och säkraste lösningen.
Ispiken bör inte vara för lätt eftersom man då ödslar med armkraft vid pikandet. De idag populära stavpikarna kan isärtagna och vid upprepad pikning ge s.k. tennisarmbåge. Det är bättre att ispiken är lite tyngre så att man kan utnyttja ispikens egen tyngd för att få ett lagom hårt hugg. En vikt runt 600-700 g är lagom. Använder man stavpikar bör man kontrollera att man kan pika med dem hopkopplade för att utnyttja den sammanlagda vikten av båda pikarna.
Formen på ispikens spets är viktig för hur bra ispiken är för isbedömning. Falupikens stegspets med tre sektioner av olika tjocklek är mycket bra. Vid ett väl avvägt hugg i intervallet mellan icke bärig och väl bärig is går endast en eller två av stegen genom isen. En konformad spets ger inte samma goda resultat. Det finns åkare har satt på en mutter på sina konformade pikspetsar för att få ett "steg" som hjälper till att nyansera skillnaderna i det intressanta bärighetsområdet.
Ispiken bör vara styv. Den skall inte svaja eller böja sig när man pikar. Det skall också helst gå snabbt att få isär pikarna eller piken och extrastaven. Kortare pikar är lättare att hantera än längre, samma regler som för slalomstavar kan vara en lämplig utgångspunkt.
När man står vid en gräns där isen ändrar karaktär och man skall bedömma isen framför, bör man pika flera gånger. Ett hugg kan av slumpen bli extra effektivt eller ineffektivt, varför man bör göra två eller tre hugg för att få en bra bild av isen. Man skall pika rakt fram, där man skall ställa fötterna. Som extra säkerhet bör man vid misstänksamma situationer göra en ny pikning ännu längre fram på den nya isen, där man står där man pikade tidigare. Två plurrningshistorier är sedelärande.
En grupp åkte på snötäckt skärgårdsis och ledaren stod vid en gräns där isen tydligt ändrade karaktär. Den is de åkt på var ojämn vrakis medan isen framför var helt jämn. Ledaren pikade en gång i den jämna isen, som verkade tjock. Därför tog ledaren ett skär ut i isen men plurrade direkt då isen endast var tre cm tjock. Där ledaren hade pikat fanns ett flak med gammal tjock is under den nya jämna ytan. Detta flak stäckte sig endast c:a 30 cm ut i vattnet under den nya jämna ytan. Ledaren borde i detta läge gjort en ny pikning ännu längre ut i den nya isen.
En grupp åkte på en insjö och ledaren stod vid en gräns där isen ändrade karaktär. Ledaren pikade tre gånger; en gång långt till vänster, en gång långt till höger och en gång långt rakt fram. Alla tre huggen visade ej väl men dock bärig is. Ledaren ställde sig sedan på isen rakt fram och plurrade direkt. Ledaren hade otur att isen rakt fram var svagare än de tre punkter han hade testat. Det kan t.ex. ha rört sig om en liten s.k. läbrunn. Ledaren hade alltså inte pikat på den plats som han ställde sig på.
Att pika under färd är bra för att får en harmonisk rytm i åkningen. Dock skall man förstås inte pika vid en isgräns med så god fart att man inte hinner stanna ifall isen skulle vara dålig. Det man kan göra är att svänga för att åka parallellt med isgränsen och sedan pika i den nya isen. Är den bra, tar man bara ett steg ut i den. Man bör dock inte har full fart när man pikar i den nya isen, utan sakta ner något, för att kunna gör en tillräckligt bra bedömning.
Det finns andra sätt att utnyttja känselsinnet utan att använda ispiken.
Genom att stå på en skridsko och gunga med kroppen kan man fresta isen. (Not: i viss äldre litteratur innebär "att fresta isen" att pröva den med ispik. Ispiken benämns ibland som "frestaren". Här använder vi inte denna betydelse.) Att fresta isen med kroppsviken är lämpligt om man misstänker att isen är tunn. Om isen knakar då man frestar den är detta en viktig signal: isen är då tunn (enligt tillståndsdefinitionerna ovan). Skulle isen knaka då man frestar den övergår man till att åka långsamt och med alla sinnen på helspänn försöka notera eventuella ytterligare uttunningar. Om isen inte knakar då man frestar den är den väl bärig. För att kunna fresta isen effektivt bör man inte vara för lätt, utan ha en sammanlagd kropps- och utrustningsvikt på 80 kg eller mer. Frestar isen gör man ofta i kombination med att stampa på den, vilket tas upp i kapitlet om Hörsel, Smak och Lukt.
Har man gott balanssinne kan man känna när isen böjer sig. Tunn saltis böjer sig mycket, vilket är lätt att känna även för den med sämre balanssinne. Att korsa ett litet område med tunn salt is kan kännas som att åka i en hängmatta eller som på en gummiduk spänd över vattnet. Att isen böjer sig när man åker på den är naturligtvis en varningssignal. På is som böjer sig lite kan man känna att skridskorna blir svårstyrda p.g.a. isen böjer sig till samma form som kurvan på skridskon.
Även dålig ("rutten") våris svankar. Man brukar prata om en "madrass-känsla". Denna is är farlig (se kapitlet om "Specifika situationer").
Nästa lektion: Syn
Föregående lektion: Förberedelser