Praktisk isbedömning för långfärdsskridskoåkning
av Krister Valtonen
Copyright © 2001-2003 Krister Valtonen
Vi har nu gått igenom instrumenten för isbedömning utgående från våra sinnen, samt vilket sammanvägt intryck som de ger. För att kunna åka effektivt är det dock till stor fördel att ha kunskap om hantering av specifika situationer. Hur hanterar man snö på isen? Hur åker man i mörker? O.s.v. Men först om det som är farligt.
Bedömmer is gör man för att kunna åka så mycket skridskor som möjligt, men också för att ha det så bekvämt som möjligt. Även om det oftast är ofarligt att plurra, så tror jag inte det är någon som tycker det är skönt. Men ytterst vill man komma hem med livet i behåll. Att prata om livsfarliga situationer gör jag inte för att försöka avskräcka någon från långfärdsskridskoåkning, utan för att medvetenheten om dem gör det möjligt att undvika dem.
Tre situationer måste nämnas, stora ytor med tunn is, våris samt is som riskerar att blåsa upp eller bort. Nästan alla olyckor och allvarliga tillbud bland skridskoåkare med grundläggande isvana, utrustning och sällskap sker på någon av dessa isar. Även mycket erfarna åkare har råkat illa ut på is av någon av dessa sorter. Det finns många avskräckande exempel på detta..
Att t.ex. behöva krypa på isen för att passera den tunna isen under en bro kan vara spännande. Men en förutsättning för att det skall vara säkert är att det tunna området inte är för långt. Det är lämpligt att ha kastlineavstånd (d.v.s högst 20 meter) till säker is med kamrater eller land. När man kommer långt ut på tunn is och någon plurrar är det svårt att få upp personen. Isen håller inte för den plurrade när han eller hon försöker ta sig upp utan denne måste bryta isen framför sig för att komma vidare. Detta är mycket energikrävande och tungt och därför svårt att klara av. Samtidigt är risken stor att den som skall dra upp den plurrade, plurrar själv och då är situationen mycket allvarlig. Rekommendationen är att endast försöka passa tunn is på ett sådant sätt att man alltid har kastlineavstånd till medåkare som står på säker is.
Våris är is som är på väg att lösas upp. Is blir inte tunnare och tunnare när den är på väg att försvinna, utan den löses upp i en process där isen omvandlas från homongen till att bestå av mer eller mindre ihopfrusna isstavar till att helt smälta bort. När isstavarna inte är ihopfrusna bär inte isen, hur tjock den än skulle vara. Förvandlingen från ihopfrusna stavar till icke ihopfrusna stavar går snabbt, man kan räkna det i minuter. När man plurrar i ett område som består av icke ihopfrusna isstavar förstår alla att det svårt att ta sig upp ur detta gungfly på egen hand. Precis som när man har stora ytor med tunn is så har både den plurrade det svårt att ta sig upp på egen hand samtidigt som medåkarna löper risk att plurra själva.
Blåst utverkar ett stort tryck isen, speciellt över stora isytor. En effekt kan bli att isen som inte är stabil kan "blåsa upp", d.v.s. den går sönder av blåsten och stora s.k. vrakishögar bildas på den vindutsatta sidan av sjön. En annan effekt kan bli, om det är öppet vatten åt det håll som vinden blåser, att en spricka is isen vidgas och till slut bryter loss ett isflak som flyter iväg mot öppet vatten. Att vara på någon av dessa isar är förstås inte hälsosamt varför man skall vara uppmärksam på blåst, speciellt när man passerar stora isytor.
Sök pålandsvindsida och skugga.
Beteende vid tunn is: gå isär med benen, staka med stavarna, backa om det är för svagt.
Passage av tunn is: åka bredbent och staka sig fram eller krypa
Isen som börjar närma sig att gå upp brukar kallas för våris. Oftast sker detta på våren, men vårisliknande is kan även uppträda efter ihållande mildväder under vintern.
Våris - ofta små områden med olika kvalité. Svart = mer vatten = har gått längre i upplösningen. Välj skuggsida. Ispiken kan köras genom 50 cm is. Isytans konsitens kan kännas med ispiken - gräva loss ismos. Landlöshet vanligt problem, speciellt på solsidan.
|
Våris. Foto: Krister Valtonen. |
När isen täcks av snö är den svårbedömd, och man bör beträda sådan is med respekt.
Ifall snön påverkas av vind händer två saker; den driver ihop och den vindpackas. Storleken och spridningen av drivorna beror på vindhastighet, snömängd, snötyp och isytans storlek. Under gynnsamma förhållanden (relativt lite snö, lagom med vind, torr snö och stora isytor) kan isen bli i det närmaste renblåst. Under mindre gynnsamma förhållanden får vi fläckar med snödrivor spridda över isen. Under sådana förhållanden kryssar man mellan snödrivorna, dels för att det är lättast att bedömma isen där och dels för att snön i allmänhet är vindpackad och därför hård och svår att åka genom. Med tiden finns även en risk för att isen under snöfläckana försvagas, p.g.a. att den isoleras. Man önskar helst glesa snöfläckar, då det är tröttsamt att kryssa mellan snöfläckar i längden. Längsmed vråkar kan man hitta långa stråk med renblåst is som kan utgöra utmärkta stråk för skridskoåkning. Sådana stråk kan ge njutningsfull åkning en hel dag på stora sjöar eller skärgårdsområden.
Om snön inte påverkas av vind och alltså lägger sig jämnt, begränsas isbedömningen av att man inte kan inspektera isytan till fullo med synen. Man kan fortfarande ytnyttja känsel (ispik), hörsel (förutsatt att snön inte är för tjock) och den information som omgivningen ger (t.ex. vattnets tillflöden och frånflöden m.m.). Kanter mellan olika isläggningstidpunkter med en liten nivåskillnad kan vara synlig som en liten kant i snön. Även ojämnheter i isen, som t.ex. vrakis, kan vara synlig på snön. Men en gräns mellan isläggninstidpunkter som utan snön skulle vara synlig som en skillnad i isens färg är naturligtivis inte möjlig att märka på snötäckt is.
Att åka säkert på helt snötäckt utan att pika före varje skridskoskär förutsätter kännedom om isens historia. Allra bäst är det om man åkt på samma område dagen innan ett snöfall. Men även om man åkt på andra, närliggande vatten av samma typ är ens egna erfarenheter av isens karaktär till stor hjälp.
För kunna åka njutningsfullt på snötäckt is, får inte snön vara mer än fyra cm tjock då den annars når över skridskon höjd och åkningen bromsas avsevärt. Snön bör inte heller vara för tung och framförallt inte för hård då den då blir "styrande". Styrande snö innebär att den vertikala vinkling man normalt gör av skridskon under skäret inte går att göra och man kan bara göra helt raka skär. Åkning i styrande snö är tungt och teknikkrävande.
Vindstilla - svårt att se kant mot öppet vatten.
Vatten håller stöpisyta hård vid mildväder.
Detta var den sista lektionen.
Föregående lektion: Sammavägd bedömning