Praktisk isbedömning för långfärdsskridskoåkning

Lektion 3 - Syn

av Krister Valtonen
Copyright © 2001-2003 Krister Valtonen

Om känseln är det sinne som är viktigast för att fälla det slutgiltiga avgörandet, intar synen en annan särställning genom att det är med den som man kan få information om isen som ligger längre bort. Framförallt kan man se när isen förändras och när man bör göra en noggrannare bedömning med ispiken.

Omgivningen i form av t.ex. sjöns tillflöden, sund och broar kan ge en del viktig information, men mest tittar man på isen i sig. Viktigast är att upptäcka gränser mellan is och öppet vatten samt gränser mellan olika istyper. Isen i sig kan också ha "defekter" av olika slag som man bör se upp med.

Ljusförhållanden

Motljus är besvärligt och källa till många missöden. Det är viktigt att veta att isbedömning i rakt motljus är mycket besvärligt. Bäst är att "kryssa" mot solen så att man aldrig har direkt motljus. Solglasögon och/eller keps med skärm underlättar. Är man tvungen att åka i rakt motljus är låg fart nödvändig.

Aha, härligt! Solen skiner, det är vindstilla, isen är jämn och fin och man vill bara åka, åka, åka mot solen. Det var en del som gjorde det denna dag och hamnade i plurret. De kände inte ishistorien för sjön, bekymrade sig inte för att bedömma isen och tog inte hänsyn till motljuset. Ungefär en tredjedel upp i bilden går en gräns. Hitom gränsen är isen väl bärig, men bortom den är det icke bärigt. Förutom att isen ses i motljus, försvåras bedömningen av den lilla rimfrost som kommit. Den har endast bildats den senaste natten och ligger alltså lika tjock både på den bäriga och icke bäriga isen. Bilden är tagen på sjön Järnlunden, Östergötland den 15 december 2002. Foto: Krister Valtonen

Vissa önskar sig säkert ibland någon som gick och markerade isarnas gränser med sprayfärg. Men det är en service som vi aldrig kan få. Se avsaknaden av sådana här markeringar som en utmaning och rita dem själv med tanken på din näthinna!

Här till höger ses samma gräns i medljus! Foto: Krister Valtonen.

Tänk också på att inte bara titta rakt fram, utan åt sidorna också. Genom att se åt olika håll ser du också isen i olika ljusförhållanden, vilket hjälper dig att tolka synintrycken. Dessutom, om det inte är möjligt att åka rakt fram, har du nytta av att vet hur det är på sidorna.

Omgivningen

Omgivningen ger en hel del information som är viktig för isbedömningen. T.ex. är det viktigt att notera var det finns till- och frånflöden. Dessa har man koll på ifall man gjort sin hemläxa innan turen (se Lektion 1 - Föreberedelser), men minnet kan svikta och ibland kan små, obetydliga bäckar som inte finns med på kartan ge betydliga försvagningar i isen.

Vid tillflöden till sjöar eller skärgårdsområden är det oftast öppet. Runt det öppna området finns dessutom försvagad is. Man bör därför har goda marginaler och börja inspektera isen en bra bit ifrån det öppna vattnet. Det öppna området vid tillflödet formar sig efter strömriktningen, d.v.s. normalt rakt ut från tillflödet. Ibland kan det öppna området vara vida - flera kilometer. Ibland kröker sig strömmen från tillflödet och då kröker sig det öppna området också. Det händer också att öppna områden förekommer fläckvis och regelbundet som en effekt av virvlar i sjön. Vid mycket kraftiga tillflöden kan det gå en "å" genom hela den annars isbelagda sjön (kan ofta observeras vid t.ex. på Färnebofjärden i Nedre Dalälven).

Hur svagheten ser ut vid tillflöden (och även uddar, sund och grund) beror också på isläget. Då isen just har lagt sig och vädret ännu inte blivit mildare är det öppna området eller området med tunn is mindre. Utanför detta område kan man förvänta sig att isen är relativt homogen. Om däremot isen har legat en längre tid och det har varit en eller flera mildvädersperioder är området som är öppet större, samtidigt som man kan förvänta sig att finna fräthål eller uttunnad is i ett större område runt det öppna partiet.

Vattengenomströmning (och därmed även svagheter i isen) varierar i stor grad mellan olika år. Regniga höstar och förvintrar ger större vattengenomströmning än torrare dito. Skillnaderna kan vara så stora att svagheten i isen vid ett tillflöde ett år inte finns alls, till att det är svagt flera kilometer ut i vattnet ett annat år.

I en del fall är effekten vid tillflöden faktiskt det motsatta, d.v.s. att isen är mer bärig här än annars. Det kan vara en följd av att tillflödesvattnet är kallare än vattnet i sjön och därför lägger sig tidigare. Detta fenomen har observerats t.ex. vid tillflöden från fjälljokkar vid Ånnsjön i Jämtland. En annan orsak med samma effekt är när sötvatten rinner ut i saltvatten. Vid sådana tillflöden lägger sig sötvattnet ovanför saltvattnet. Sötvattnet behöver inte lika många minusgrader för att lägga sig, och kan vara tunnare för att vara bärig. Detta fenomen kan observeras på västkusten.

Sjöars frånflöde bör man också notera. Problemen vid frånflödet är dock generellt sett mindre än vid inflödet eller inflödena. Det svaga eller öppna området är litet och ofta tydligt avgränsat, eftersom vattnets strömming är jämn och omblandning liten.

Sjöns form avslöjar var det kan vara strömt. Det gäller f.f.a. vid uddar och sund. Det är strömt vid grund också, men dessa kan man ju inte se. Vid strömställen har isen inte samma möjlighet för tillväxt, samtidigt som det strömmande vattnet smälter isen underifrån. Det senare kallas för underfrätning och behandlas mer ingående nedan.

Vass är intressant för där kan isen vara tjockare eller tunnare än annars. Vid nyisförhållanden brukar isen vara tjockare vid eller i vassen, men när isen har legat en längre tid och det varit milda perionder, så brukar isen vara svagare vid eller i vassen. Traditionellt brukar man säga att detta beror på att vass leder värme bättre än is, vilket skulle innebära att vid nyisbildning leds extra mycket värme bort i vassen och därför blir isen tjockare där. Men vid plusgrader leds värme ner i isen av vassen vilket påverkar isen negativt mer i vassen än annars.

Det finns de som hävdar att vass inte leder värme bättre än is. Dessa personer kan anföra att istillväxt gynnas av vassens skydd för vågor och skadlig solstrålning. Dessutom växer ju vassen där sjön är grund, varför isen bör vara tjockare där av den orsaken också. Istillväxten missgynnas av att vassen förhindrar värmeutstrålning samt av avsaknande av avkylande vind p.g.a. lä, vilket kan förklara den sämre isen i vassen då isen legat en tid.

En bro över vattnet förhindrar värmeutstrålningen vilket gör att det under bron ofta är tunnare is än annars.

Land påverkar isen. Tidigt på hösten, samt på senvinter och vår så värms isen av land och och man får svagheter eller öppet vatten. Det gäller framförallt solsidan av sjön, längs land och vid bryggor. Under vissa förhållanden tränger vatten upp vid land och kommer upp på isen, s.k. uppvattning. Det är särskilt vanligt på skärgårdsisar. Detta kan vara gynnsamt för skridskoåkning eftersom man ibland då kan få en stöpisremsa längs land.

Gränser

Gräns mellan öppet vatten och is

Det kan tyckas vara självklart att man skall se var det är is respektive öppet vatten. Det är ofta inget problem men är det vindstilla blir även vattenytan som en spegel och skillnaden mellan vatten och is minskar. Är det dessutom lite vatten på isen kan det bli mycket svårt att se var gränsen mellan öppet vatten och is går. Vägledande blir färgskillnaden; vattnet är ofta mörkare än isen. Ibland skvallrar små isflak på isen om öppet vatten i närheten. De bildas av att vinden bryter upp iskanten och kastar upp de små flaken på isen. I skärgården kan man ibland t.o.m. se strängar med "sorbé" i vindriktningen från ett område med öppet vatten. Sorbésträngarna bildas av att saltvatten kastats upp och drivs iväg på isen av vinden och sedan fryser sämre p.g.a av saltinblandingen.

Gräns mellan olika isläggningstidpunkter

Det är mycket ovanligt att isen är lika tjock över en hel sjö eller ett skärgårdsområde. Homogen istjocklek kan t.ex. förekomma om en sjö under kall väderlek hålls öppen av stark vind. Sjön blir då nerkyld samtidigt som isläggningen förhindras av att vattnet rörs om hela tiden. Om det sedan blir vindstilla och kallt lägger sig sjön snabbt och man kan få en isläggning över en hel sjö. Detta är, som sagt, ovanligt. Nästa alltid har sjöar och skärgårdsområden isläggning i etapper, med början i grundare vikar och sist vid djupare delar. I skärgårdar och på större sjöar blåser isen gärna upp vid stark vind och sker ny isläggning får man isläggningsetapper efter hur skyddade respektive öppna olika områden är.

Gränserna mellan olika isläggningskeden är ofta tydliga men lömska undantag förekommer. Det är grundläggande för isbedömning är att upptäcka dessa gränser. Gränsen ser olika ut beroende på hur isläggningen gått till.

Vid ihållande kallt och klart väder lägger sig olika delar av en sjö olika dagar. När hela sjön till sist är islagd har man på sjön nattgammal is, 2 nätter gammal is, 3 nätter gammal is osv. Isläggningen sker oftast på natten eftersom det på dagen oftast blåser lite, vilket förhindrar isbildning. Vinden gör också att små vågor skvalpar upp på den is som lagt sig under natten. Vattnet som skvalpar upp på iskanten fryser. Isen som bildades förra natten ligger dessutom och flyter med 1/10 av sin höjd ovanför vattenytan, en egenskap som all is har. När sedan isläggningen fortsätter nästa natt får man en relativt tydlig kant där gränsen mellan is och öppet vatten varit dagen innan. Se schematisk bild t.h. Kanten har en liten nivåskillnad, med den nyare isen på lägre nivå. Denna lilla kant kan vara synlig även vid snötäckt is, om snön ligger jämnt.

Nylagd sötis. Personen står på 7 cm tjock kärnis men till höger om personen är isen bara 5 cm tjock. Kanten med en liten nivåskillnad markerar att isen lagt sig olika nätter. Foto: Krister Valtonen Gammal saltis, Östersjön. Personerna står på is med betryggande tjocklek, men till vänster är isen bara ca. 5 cm. Genom varierande väderlek har den förut tydliga iskanten slätats ut och kvar finns bara en nyansskillnad i färgen. Den äldre isen är gråare än den nyare.

Blidväder och vind nöter på isyan och speciellt på is som sticker upp. Dessutom kan regnvatten på isen frysa. Effekten blir att isytan jämnas till; man får "omspolad is". Detta kan vara synnerligen njutbar is för skridskoåkning, men nackdelen är att många gränser i isen har suddats ut. Kanter och ibland t.o.m. råkar kan helt försvinna. Vägledande blir färgen i isen, mörkare is är oftast mindre bärig.

Det vanligaste är dock att gränsen mellan olika isläggningsskeenden är tydlig. T.ex. kan isläggningen av en sjö avbrytas av en period med mildväder. När sedan isläggningen fortsätter kan t.ex. den gamla isen ha en gråvit stöpisyta och man har då en tydlig färgindikation som vem som helst kan se. Eftersom isen blir gråare ju äldre den är kan även den gamla isen i sig vara grå. Det är heller inte ovanligt med snö i en eller annan form på den äldre isen.

Vid ovanliga situationer kan den nyare isen vara bättre än den äldre. Det kan bero på att det legat snö på isen. Snön har stöpt raskare på den tunnare isen, som sedan växer till sig snabbt igen. Den äldre isen får en senare och sämre stöpning och blir svagare.

Isen

Nyismönster

Nyis har ett typiskt mönster av små trianglar och månghörningar med upphöjda kanter med en storlek på någon eller några decimeter. Mönstret uppstår när isen lägger sig. Då skjuts långa spetsar av is ut från isen i vattnet. Denna spets av is flyter upp. Ny is bildas runt spetsen som flyter upp allt mer. När flera spetsar bildat en bassäng lägger sig isen i bassängen.

Nyligen frusen sötis, c:a 1 cm tjock, med sitt typiska mönster av trianglar och månghörningar med upphöjda kanter. Fyrsjön. Foto: Krister Valtonen

Nyismönstret försvinner vid mildväder och annan väderpåverkan. Har man därför is både med och utan nyismönster på ett åkområde kan detta användas vid isbedömningen. Nyismönster: ny is, inget nyismönster: äldre is.

Bågnad och köldsprickor

När sötis är mer än 10 cm tjock och det är kallt ute uppstår s.k. isbågnad ("isen krullar sig" säger en del) och köldsprickor (torrsprickor). Det beror på isens egenskap att den drar ihop sig om den blir kallare. Isen är vid ytan flera minusgrader medan den är noll grader nere vid vattnet. Resultatet blir bågnader i isen med sprickor emellan. Bågnaden syns som geometriska mönster med raka sidor med storlek på 5-10 meter. Isen är något upphöjd mot sprickorna vilket ger nyansskiftningar. Man kan även se bågnaden på att det är hack i spegelbilder.

Här ses lätt isbågnad på 15 cm tjock sötis med lufttemperatur på -10 grader, tydligast c:a 1/3 upp i bilden. Vid ökad istjocklek blir bågnaden ändå tydligare, men då är problemet med köldsprickor besvärande. Det var inte något problem denna på denna is. Det var lättbedömt: man behöver bara titta på isen för att veta att den är väl bärig! Norra Vätterns skärgård. Foto: Krister Valtonen

Bågnad is är mer än 10 cm tjock, vilket kan användas för isbedömningen: så länge den är bågnad är den väl bärig. Se dock upp för köldsprickorna. Man kan köra ner en skridsko i den och falla med i värsta fall brutet ben eller skallskador som följd. Saltis bågnar inte på samma sätt.

Frostrosor

Frostrosor är inte bara vackert utan det kan utnyttjas för isbedömning också. Äldre och därmed tjockare is har ofta, men inte alltid, mer rimfrost eller tätare bestånd av rimfrostblommor än nyare is. Ser man därför ett område med mindre eller ingen rimfrost, kan detta skvallra om tunn is, t.ex. på en vindbrunn.

Se tjockleken

Ibland kan man se tjockleken genom att bara titta på isen. Enklast är att titta på sprickor. P.g.a. ljusets brytning i isen så ser sprickorna tunnare ut än vad de i själva verket är, men man brukar snabbt kalibrera sig. Detta brukar vara särskilt bra bedömningsgrund på en vattentäckt senvinterkärnis, som brukar ha gott om sprickor och få andra synliga indikationer på istyp. Ibland blir man lurad av att vissa sprickor inte är genomgående och man kan tro att isen är tunnare än vad den är.

Ibland behöver man inte sprickor, utan det kan räcka med någon typ av skräp på undersidan av isen. Med stereoseende eller i rörelse kan man se två skilda plan och grovt skatta tjockleken från detta.

Is som har små snökorn på ytan men mjölkiga trådar på undersidan. Norra Björkfjärden. Foto: Johan Porsby.

Defekter i isen

Sprickor

Sprickor i isen som man upptäcker framför sig är mycket sällan en signal på att isen är svag. De signalerar i princip aldrig en isgräns. Det man bör tänka på är vid tunnare is eller vid råkar att man inte står nära där tre eller fler sprickor möts. Där är isen märkbart svagare än annars.

Intressantare är då de sprickor som uppstår när man åker på isen. Is som spricker när den belastas är tunn (se "att fresta isen" i kapitlet om Känsel). Om sprickan uppstår när man åker på den är den passerbar.

Vid höstens första nya kärnisar är åkning på is som spricker nästan regelmässig. Under sådana förhållanden kan man upptäcka sprickor av två slag, sprickor som omedelbart sätter sig och sprickor som är långa och försvinner långt bort. De senare är mer ofarliga. Vid sättningssprickor bör man studera frekvensen. Om de uppstår med 5, 10 meters mellanrum är isen fortfarande passerbar. Men när avståndet börjar närma sig några få metrar skall man inte fortsätta; isen börjar bli icke bärig.

Tunn stöpis ger ifrån sig sega långa sprickor som låter ung. "goink". Denna is är passerbar.

Stampar på isen gör man ofta för att lyssna på isens ton (se kapitlet om Hörsel, Smak och Lukt). Man kan även studera isen på den plats där man stampade för att se om det bildades några sprickor i isen.

Vid 7 cm tjock is eller tjockare bildas ingen spricka under stampet. Vid 4,5 cm tjock is bildas en tydlig spricka med relativt långa sprickor, samma längd som skridskon eller längre. Vid närmare 3 cm tjock is får sprickan en eller flera ringar. Detta är en tydlig varningssignal. Isen är mycket tunn!

Vid 6 cm eller tunnare is bildas en spricka under det märke som skridskons sken har slagit i isen, detta är således en signal på att isen är tunn (enligt tillståndsdefinitionen i kapitlet om Känsel). Vid 6 cm bildas kortare sprickor med en längd av c:a halva skridskons längd. När isen blir tunnare, c:a 4,5 cm, blir sprickorna längre, c:a skridskolängd. När den är ännu tunnare börjar bildningen av en ring runt sprickan, isen är då inte längre bara tunn utan passerbar.

Vindbrunnar

Vindbrunnar är öppna, ofta mer eller mindre runda, områden på en annars islagd vattenyta. Storleken varierar från någon meter i diameter till flera hundra meter. Öppna vindbrunnar är ofta lätta att upptäcka. Vid ihållande kyla bildas det dock is på vindbrunnen och gör den därmed mer svårupptäckt. Vindbrunnar med nattgammal is är lömska eftersom de utgör en plurrningsrisk.

Ett vanligt sätt att upptäcka vindbrunnar är på dess rundade form. Om man stöter på ett runt område med en färgskiftning, kant mellan isläggningsskeenden (se ovan) eller annan strukturskillnad innanför/utanför området så är det med stor sannlikhet en istäckt vindbrunn. Här bör man alltid pika eftersom det är nästan omöjligt att veta när vindbrunnen blev isbelagd. På samma sätt som med iskanter beror det på isläget hur lättupptäckta de är.

Det finns vindbrunnar som förkommer årligen på ungefär samma plats, men det hör till undantagen. Däremot kan det hända att vissa delar av en sjö är mer frekventerade av vindbrunnar än andra. Större ytor har oftare vindbrunnar än mindre. Vindbrunnar är mer frekventa om det blåst mycket dagarna efter isläggningen.

Till vänster: Vindbrunn med nattgammal is i på denna sida, men öppet vatten på andra sidan. Ett exempel på en lättupptäckt vindbrunn. Piken talar om att isen inte är bärig på vindbrunnen. Foto: Krister Valtonen

Nedan: Ett exempel på en svårupptäckt istäckt vindbrunn, täckt av lite överis. Väder och vind har slätat ut alla kanter. Endast en lätt färg- och strukturskillnad avslöjar övergången till den tunna isen på vindbrunnen. Ljusförhållandena gör det svårt att se den runda formen. Den lätta skridskoåkerskan som åkte först kom ut på den tunna isen men vände snabbt när det knakade betänkligt. Hennes tyngre medföljare tackade sin lyckliga stjärna för att han inte åkte först. Samma dag plurrade en erfaren skridskoledare och en deltagare i gruppen på en annan istäckt vindbrunn på samma sjö. Med all sannolikhet var den lika svårupptäckt som denna. Foto: Krister Valtonen.

Orsaken till uppkomsten av vindbrunnar är inte klarlagd, men teorier finns att t.ex. omgivningens utseende, djupförhållanden eller små skillnader vid isläggningstidpunkten orsakar vindbrunnar. Att vindbrunnarna är öppna beror på, som namnet antyder, att vinden fortsätter att hålla området öppet samtidigt som istillväxten fortsätter på det som hann lägga sig innan det började blåsa. Ju mindre nedkyld en sjö hinner bli innan isläggningen börjar (d.v.s. ju mer tvångsfrusen den är), desto större är chansen att vindbrunnar bildas. Jag åkte en gång den 20 november på en sjö som normalt lägger sig i mitten av december. Sjön som brukar ha en och annan vindbrunn hade nu vindbrunnar med 300 meters mellanrum. Det blev mycket pikande.

En speciell typ av vindbrunnar kallas för läbrunnar och bildas på "läsidan" av isområde som just lagt sig. När det blåser över ett öppet vattenområde pressas det kallare ytvattnet med vinden och varmare djupvatten kommer upp på läsidan. Detta kan medför att isen inte lägger sig här och en vindbrunn uppstår. Detta ser man ofta i nylagd is i kanten mot äldre is. Detta fenomen är relativt vanligt.

Vråkar

Vråkar är veck is isen som uppkommer av att isen utvidgas. Is har nämligen den fysiska egenskap att den utvidgas vid värme och drar ihop sig vid kyla. När temperaturen i isen ökar från -10 till 0 grader utvidgas isen med en halvmeter per kilometer. Om en temperaturökning sker och om stränderna är branta och isen inte kan skjuta upp på denna så finns det ingen annan lösning än att isen måste vecka sig och en s.k. vråk uppstår. Vråkarna uppstår, till skillnad mot vindbrunnarna, ofta på samma ställe år efter år, vilket är naturligt då veckningen är ett resultat av sjöns form och stränderna topografi. Vecket kan bli uppåt eller nedåt och man brukar prata om uppåtvråkar och nedåtvråkar.

Vråkar är ofta lätta att se och redan på avstånd kan man spana av ett lämpligt ställe att försöka passera den. Nära land eller där vråken gör en Z-form är bra kandidater. Ibland tar vråkar slut och de kan helt enkelt rundas. Man bör noggrannt pika på både avstampspunkten och "landningspunkten" och särskilt se till det inte finns risk att isen kan brytas på något av ställena.

Man brukar skilja på vråkar och råkar. Vråkar är veck som uppstår av isutvigdning medan råkar är öppna områden som uppstår att isen har drivit isär.

Rännor

Dem bör man känna till. Israpporter och böcker.

Under vilka omständigheter kan de passeras?

Överis

Överis (dubbelis) uppstår när en isyta täcks av vatten som i sin tur får en tunn ishinna. Man får då överst en ishinna på några mm, ett vattenskikt på kanske 1 cm och därefter den egentliga isen (säg, 1 dm tjock). Överis kan även förekomma på stöpis, d.v.s is vars yta består av frusen nedsmält snö. Om det varit mycket snö som smält ner är det inte säkert kylan lyckats frysa mer än bara ytan av vattnet eller snömoset.

Överisen är otäck eftersom den kan ge upphov till allvarliga skador. Kör man in i ett överisparti bromsas man omedelbart upp och kastas framåt. Om man inte har bra balans och lyckas parera uppbromsningen faller man ner i isen. Råkar man då komma ned med huvudet oskyddat i överisen kan man få skärskador i ansiktet. Oftast går fallen bra, speciellt om man hinner skydda ansiktet, men i extrema lägen har personer fått näsan avskuren. För att undvika svåra skador är det viktigt att hålla nere hastigheten vid överislägen. När man kommer in i överis skall man försöka springa fram. När man känner att man faller skall man försöka skydda ansiktet. Det är också viktigt att alltid bära handskar för att undvika skärskador i händerna som annars nästan garanterat uppstår vid ett fall i överis.

Det kan tyckas vara ovanligt med överis, men det förekommer ofta flera gånger per säsong på alla sjöar i ett åkområde. När det regnar på vintern är det ofta bara några grader plus och när regnet dragit bort och det klarar upp skjunker temperaturen och isläggning påbörjar.

Det är aldrig överis över ett helt isområde, beroende på att isen aldrig är helt jämn. Det finns alltså bara överis vissa pariter. Överispartierna är lätta att upptäcka när man åker in i dem eftersom det krasar av att man kör sönder ishinnan. Man bromsas också upp. Vad man vill är att i förväg kunna se var det är överis och inte. Synen är det enda som hjälper för detta. Överis är blank eller har nyismönster medan den is som inte har överis är mattare i tonen. Detta kan vara svårt att se i vissa ljuslägen och man måste vara uppmärksam.

Efter att ha åkt ett tag på en område med överispartier lär man sig snart var överisen finns och då kan man också börja planera sin färd för att göra den så nöjsam som möjligt. Nästan alltid finns det en remsa längs stranden som ligger något högre och som är fri från överis. Om remsan är tillräckligt bred och fri från skräp så utgör den en mycket bra färdväg. Man bör dock vara observant på att strax utanför den överisfria remsan ligger det ofta överis med mycket vatten under. Sprickor i isen ligger också oftast lite högre, varför man även kan försöka följa dessa för att undvika överis.

Om det blåste samtidigt som det regnade bör man notera att vattenmängden under överisen är större på den vindutsatta sidan av sjön, varför överis på denna sida är farligare än på läsidan.

Normalt fryser överis ihop på ett ungefär ett dygn (eller går upp igen vid blidväder). D.v.s. observerar man besvärande överis en dag är den nästan alltid borta nästa. Ser man dock överisbildning i slutet av en dag finns stor risk för problem nästa.

Partier med överis. Sjön har följande, inte allt för ovanliga, ishistoria. Isen har växt till och blivit mer än 1 dm tjock. Kraftig kyla har gett upphov till köldsprickor (torrsprickor) och isen har fått skålformade områden mellan sprickorna. Natten bjöd på regn och vattnet samlades i skålarna. Regnet följdes av uppklarnande väder vilket gav några mm is på vattnet. Längs sprickorna är isen bra att åka på så länge man ser upp för sprickan, men mellan sprickorna är det överis och inte åkbart. Överisen syns som blankare områden, medan is som är överisfri är matt i tonen (t.ex. där personen står på bilden). Foto: Krister Valtonen.

Hål i isen

Fräthål. När strömmande vatten kommer i kontakt med isen underifrån smälter den isen. Isen som på detta sätt äts upp underifrån kallas för underfrätt. Det kan vara mycket svårt att se på isen om den är förtunnand underifrån. Här gäller det att se på omgivningen och förstå var det är strömt vatten och inte. När underfrätningen går längre blir det hål isen som syns som mörka fläckar lite här och var. Dessa hål kallas för fräthål. Sådan isen skall hanteras med stor försiktighet. Tills slut så försvinner all is från området med strömmande vattnet.

Slukhål. Regnvatten rinner undan från isen med tiden, då ju isen är lättare än vatten och vill flyta ovanpå. Där regnvattnet rinner ner uppstår med tiden ett hål som kallas för slukhål. Dessa är vanligtvis kring decimetern i diameter och omges ibland av "bläckfiskarmar". I ovanliga fall kan dock slukhålen blir stora och folk har plurrat i gamla slukhål som har fått en hinna av icke bärig is. Slukhål förekommer företrädesvid vid sprickor. Gamla pimpelhål blir slukhål då isen vattentäcks och utvidgas vid processen. Det är vanligt att skräp och skum samlas i slukhålen, vilket ofta gör dem lätta att upptäcka.

Gashål. Vissa sjöar har bottnar med sumpgas och där denna sipprar upp förhindras eller fördröjs isbildningen. Dessa gashål kan vara flera meter i diameter. Exempelvis förekommer rikligt med gashål på Vättern i vikarna utanför Motala och Vadstena (där faktiskt sumpgas används för uppvärmning av flera bostäder vid stränderna).

Effekter av vågor

Från öppet vatten kan vågor fortplanta sig in i islagda områden, i vissa fall flera kilometer. Av dessa vågor bryts isen upp i avlånga remsor, vanligtvis 5-10 meter breda. Detta kallas för sving. Om man befinner sig i närheten när vågorna går in i isen hör man tydligt ett knarrande, klagande ljud och man ser även vågorna tydligt i isen. Is med sving i rörelse skall man inte beträda om isen är tunn. Vågor i tunn is är böljande (gäller både söt och salt is), medan tjockare is med vågor har fasta flak som gungar med vågorna. Tjockare is kan beträdas med försiktighet förutsatt att man är på betryggande avstånd från iskanten och att vinden blåser mot isen. Det finns en risk att vågorna trasar sönder isen närmast land, så man bör säkerställa att man har reträttvägen säkrad innan man ger sig ut. Is som har frusen, fast sving kan bedömas i stort sett som samma is utan sving, d.v.s. bara isen är tillräckligt tjock kan man åka där. Se dock upp för risken att köra ner skridskon i sprickorna. Vid frånlandsvind är risken mycket stor att is med sving driver iväg.

Om vågorna får bearbeta isen länge trasas den sönder till små flak. Flaken börjar sedan nöta på varandra vilket gör dem runda. Så småningom kan dessa runda flak frysa fast till vad som kallas för tallriksis. Detta är vanligen synnerligen onjutbar is att åka över, vilket man undviker i största möjliga mån.

Nästa lektion: Hörsel

Föregående lektion: Känsel

Åter till huvudsidan för praktisk isbedömning