Situationsanpassad isbedömning

Johan Porsby, 2007-10-26

Innehåll

Förord
Allmänna råd
Nyis: Premiärsjön, Åkning på tunn is, Nyfrusen medelstor sjö, Stora ytor nyis, Isläggning i sträng kyla, Första kylan avtar
Olika typer av sötvatten: Sjösystem, Åar, Älvar, Kanaler, Plogade banor, Reglerade sjöar, Större sjöar under isläggningen, Större sjöar med stabil is, Mycket stora isytor
Speciella företeelser: Råkar, Sprickor, Trafikerade vatten, Isflak, Nära bebyggelse
Nederbörd: Nysnö, Snö och vind, Äldre snö, Stöpning, Stöpis, Snöis, Regn och vatten på isen, Överis, Glasis
Väderomslag: Kortvarigt blidväder, Längre blidväder, Återkommande kyla, Långvarig kyla, Varma dagar - kalla nätter, Hård vind, Svinga, Vattenståndsförändring
Svåra siktförhållanden: Motljus, Gråväder, Dimma, Mörker
Saltis: Ny saltis, Avsaltning och uppsaltning, Äldre saltis, Stöpning på saltis, Kravis och bottenis, Strömutsatt skärgård, Egentligt saltvatten, Ytterskärgård, Havsis
Säsongens avslutning: Senvinter, Våris, Allra sista vårturen
Tvärtomfenomen: Nära land, Vass, Ljud från isen, Is under snö, Gammal is, Strömmande vatten, Blåst, Saltis i värme, Kärnis om våren
Sammanställningar : Vädrets påverkan, Istillväxt och tillbakagång, Isytans åkbarhet, Skillnad mellan sötis och saltis, Skillnad mellan sjö och skärgård, Tolka tecken i isen, Bedöma isen från kartan
Säkerhet: Snabbkurs i att inte drunkna, Var plurras det?, Hur stor är risken, Farlig is
Lära sig mer: Böcker, Webben, Ordförklaringar
Epilog: Om författaren, Synpunkter, Fotografier, Tack
 

Förord

Vid långfärdsskridskoåkning är isbedömning en livsviktig färdighet. Metoderna för isbedömningen måste hela tiden anpassas till de rådande förhållandena samt den egna kompetensen. I denna text beskrivs ett antal typiska situationer vid skridskoåkning med de svagheter och faror som är mest typiska för respektive situation. Vidare beskrivs hur det kan vara lämpligt att agera för att åka säkert under givna förhållanden. Texten har ingen ambition att vara en komplett islära, utan ska ses som komplement till grundläggande iskunskap (se Lära sig mer).

Eftersom texten mycket fokuserar på de risker som kan förekomma, kan den ge sken av att långfärdsskridskoåkning är mycket farligt, så är det inte. Med normal försiktighet är riskerna små. Den viktigaste kunskapen att ha med sig på isen är att vi aldrig förstår isen helt och hållet, den överraskar oss alla då och då. Var beredd på det!

Pika
Isbedömning
Ispiken är det viktigaste verktyget för att bedöma isen. Men man måste också veta var man behöver pika.
[Drevviken, Sörmland]

De situationer som här beskrivs är olika geografiska förhållanden samt olika is- och väderlägen. Ordningen i vilka dessa tas upp följer i stora drag hur de brukar dyka upp under en typisk skridskosäsong, även om ingen säsong är den andra lik. För strukturens skull har dock situationer av liknande typ grupperats tillsammans. Beskrivningarna är givetvis grova generaliseringar. Verkligheten är ofta mer komplex och normalt en kombination av flera typsituationer. I varje situation kan det också dyka upp oväntade svagheter och risker som inte är typiska, vilket man bör ta med i beräkningen. Teoretisk iskunskap kan inte heller ersätta lärdomar förvärvade på verklig is. Men den teoretiska grund som ges här kan vara till hjälp för att bättre förstå de praktiska erfarenheter man möter på isen. 

Traditionell isbedömning vid långfärdsskridskoåkning baseras huvudsakligen på erfarenhetsmässig kunskap. Strikt vetenskapligt framtagen kunskap förekommer sparsamt. De flesta teorier bör därför betraktas med sund skepticism. Det som beskrivs här är säkert inte hela sanningen. Varje erfaren skridskoåkare har också sitt sätt att bedöma isen, varav intuition ofta är en stor del.

Allmänna råd

Försök först att bedöma den aktuella situationen för att få en bild över vilka svagheter och risker som är mest överhängande på den is du ska ut på. Du bör ta hänsyn till:

Studera gärna kartan inför varje tur och fundera var olika risker kan uppträda. Finns sjöbeskrivningar, isobservationer eller färdrapporter från det område där du tänker åka, kan de ge nyttig information. Har du möjlighet att prata med personer som känner området, eller som nyligen varit där, kan de ge ytterligare tips. Kan du inte få tag i upplysningar från området där du tänker åka, kanske du kan få information från något liknande vatten, gärna i närheten. Rannsaka också din egen erfarenhet efter sådant som kan vara till nytta.

Notera tidigt på turen de fenomen du observerar. Undersök dessa och försök förstå deras orsak. Använd gärna flera bedömningssätt (pik, syn och hörsel). Stämmer dina iakttagelser med dina tidigare erfarenheter och kunskap om is?

Exempel 1:
Isen består av stöpis i skiftande nyanser.
Undersök bärigheten på både ljusare och mörkare partier. Gör flera prover. Finner du att många mörka fläckar är svaga och de troligen beror på underfrätning av ström, kan du misstänka att det kan vara svagt på andra ställen där ström finns. Du bör undvika mörka fläckar i isen eller ta det extra försiktigt nära dessa. Var också försiktig om du ser ovanliga nyanser eller formationer i isen. Undersök dessa och försök fundera ut deras orsak.

Exempel 2:
Det finns gott om vindbrunnar. Isen lade sig i sträng kyla för drygt en vecka sedan. De senaste dagarna har det varit milt och blåsigt.
Undersök bärigheten på vindbrunnarna. Du upptäcker att de flesta vindbrunnar har väl bärig is, men några går fortfarande öppna. Antagligen har det då inte skett någon nyisbildning de senaste dagarna i det milda och blåsiga vädret, varför risken troligtvis är liten för vindbrunnar som inte bär. Men du kan stöta på ett undantag - det räcker med en liten svaghet för att plurra. Är du säker kan du kanske chansa, men är du minsta osäker är det bättre att stanna upp och pika, eller ta en omväg runt vindbrunnarna.

Exempel 3:
Längs en sjös östra strand upptäcker du överis. Det har blåst från sydväst de senaste dagarna.
Troligen har vinden fört vattnet på isen åt nordost. Det är därför störst risk för överis längs ost- och nordstränder. Vikar och bukter i dessa vädersträck kan vara extra utsatta. Även på sydvästsidan om råkar och andra upphöjningar kan vatten ha samlat sig och bildat överis. Bäst är att hålla sig längs syd- och väststränder och åka med stor försiktighet.

Är din slutsats entydig, kan du troligen använda denna bedömning om du framöver stöter på liknande fenomen under turen. Kolla dock då och då om dina slutsatser fortfarande verkar stämma.

I praktiken kan man inte pika inför varje meter man åker. Du måste kunna bedöma var du behöver iaktta större försiktighet, och var du kan åka på. Eftersom din kunskap aldrig blir fulländad återstår alltid ett visst inslag av chansning. Detta är inte liktydigt med risktagande. Den risk du tar beror också på den säkerhet du har till hands. Säkerhet är mer än bara sällskap, kunskap och utrustning. Säkerheten är en sammanvägd bedömning av dessa faktorer samt erfarenhet, plurrvana, fysisk kondition, fart, avstånd inom gruppen, typ av is, isläge, lokalkännedom, väder, ljusförhållanden med mera.

Har du flera erfarna medåkare på betryggande avstånd bakom dig, har du goda chanser att snabbt bli uppdragen ur plurret om du plötsligt kommer ut på is som inte håller. Är ni bara två eller tre stycken som åker i bredd, kan en allvarlig alla-i-vattnet-situation lätt inträffa.

Du bör ha marginal till egna misstag och okunskap; ingen av oss är ofelbar. Speciellt i slutet av dagen är det lätt att bli övermodig eller tappa koncentrationen. I skymning och mörker är isbedömning extra svårt.

Nyis

Premiärsjön

Det första skridskotillfället kan komma plötsligt. Ofta finns i varje trakt några grunda premiärsjöar som nästan alltid lägger sig tidigt. Med god koll på vädret och vattentemperaturen bör du vara väl varskodd. När hösten inleds börjar ytvattentemperaturen snabbt att sjunka på grund av fallande lufttemperatur och längre nätter. I små och grunda sjöar följer ytvattentemperaturen under hösten dygnets medeltemperatur med bara någon dags eftersläpning. När vattentemperaturen sjunker under fyra plusgrader skiktas vattnet omvänt, med det kallaste vattnet närmast ytan. Nu kan den första isen komma efter endast en eller några kalla nätter med klart och vindstilla väder. Det krävs normalt att dygnets medeltemperatur är under noll grader, vilket den ofta kan bli nu när nätterna är långa, även om temperaturen mitt på dagen är betydligt högre.

Ofta kan det vara mer svagt nära land, där träd kan ge motstrålning samt värme avges från stränder och grunda bottnar. Vanligen är bärigheten bättre några meter ut från stranden, men ytterligare längre ut kan isläggningen vara fördröjd på grund av sämre lä, mindre skugga och större vattendjup. Bästa ställe att beträda isen är oftast från en trädfri strand eller udde, alternativt en brygga.

Motstrålning under träd
Öppet vatten under trädet
Trädet som hänger ut över sjön reflekterar tillbaka värmen som utstrålas från sjön, s.k. motstrålning. Vattnet under trädet blir därför inte lika avkylt, som där himlen är fri, och isbildningen fördröjs.
[Dammtorpssjön, Nacka]

Isläggningen börjar ofta i en vik, dit vinden fört ned avkylt ytvatten, ofta i den södra delen då nordiga vindar är vanliga vid första kylan. Södra delen av en liten sjön är som regel också mer i skugga för solen.

Är isen tunn bör man hålla sig på grunt vatten nära stranden, där man enkelt kan vada iland om isen brister. (Se vidare Åkning på tunn is.) Vid tidig isläggning kan isen snabbt gå upp igen när kylan avtar. Det kan ske även vid minusgrader (se Första kylan avtar)

Ta det försiktighet.

Åkning på tunn is

Åkning på jämntunn is är riskfyllt. Om isen då brister, är risken stor att den omgivande isen är för svag för att man ska kunna ta sig upp på den igen. Stora ytor med tunn is ska man därför undvika. Mindre områden kan man passera om man har kamrater med linor inom kastavstånd på land eller på stabil is. På grunt vatten och nära stranden, där man enkelt kan vada iland, kan man med försiktighet åka.

Det är dock nyttigt att öva åkning på tunn is under säkra förhållanden; det är bra att veta var gränsen går. I en räddningsoperation, när någon gått igenom isen, kan detta vara en livsviktig kunskap.

På kall ny kärnis kan bärigheten i princip mätas med skjutmått. Vid cirka tre centimeter bär isen precis, men är knappast tillrådlig att åka på. Vid knappa fyra centimeter kan man försiktigt ta sig fram och vid fem centimeter kan man åka någorlunda normalt om isen är av god och jämn kvalité. Men marginalerna är fortfarande små. Det behövs bara en liten störning som har påverkat istillväxten för att isen inte ska bära längre. Sådana områden kan vara svåra att upptäcka

Det går också att bedöma isens bärighet efter sprickbildningen under skridskorna. Börjar tvärsprickor slå ut under skridskorna, är isen i tunnaste laget. Även ljudet från isen kan ge vägledning om dess tjocklek. En stigande ton i klangen från isen skvallrar om uttunning. Denna ton kan vara svår att höra från den egna skridskon, den hörs bättre från någon som åker cirka tjugo meter bakom första åkaren. Endast kall söt kärnis av god kvalité har dessa egenskaper. Stöpis, saltis, våris och is av sämre kvalitet kan inte lika enkelt bedömas efter tjocklek, ljud eller sprickbildning.

På tunn is måste man åka sakta. Det finns en utspridd missuppfattning att tunn is håller bättre om man håller hög fart. Detta är fel! Hög fart knäcker lättare isen. Däremot kan en låg fart vara bättre än att helt stå still. Kommer man plötsligt ut på tunn is, är det ofta bättre att långsamt vända tillbaka än att stanna upp.

Vid åkning på tunn is bör den som åker först provocera isen genom att åka på ett ben, stampa i isen eller gunga upp och ned för att fresta isen. Om isen då brister går normalt bara ena foten genom isen. Dessutom får man tidigt tydliga signaler genom ljud och sprickor när isen börjar bli tunn och det är dags att vända om. Åker man däremot bredbent på två ben kan man hamna långt ut på tunn is. Brister sådan is kan den vara för tunn för att man ska kunna ta sig upp på igen. Är isen så tunn så man inte törs försöka stampa hål på den med foten, är den troligen för svag för att vara lämplig att åka på.

Tunn is kan utmattas av skridskoåkare. Är man flera eller åker runt en sjö i varv på varv, kan isen mattas ut så att den till slut brister. Risken är störst vid blidväder. Stöpis utmattas snabbare än kärnis. Ett tecken på kraftig utmattning är när det bildas en längsgående spricka i åkriktningen mellan framförvarande åkares ben. Utmattad is kan vara svår eller omöjlig att ta sig upp på igen, då isen ofta spricker upp och kollapsar över ett stort område.

Plurr på utmattad is
Utmattad is kollapsar
Vädret var milt och isen tunn. Många skridskoåkare gick samtidigt iland på samma ställe. När de sista skulle gå iland var isen utmattad. Plötsligt kollapsade isen och flera personer plurrade samtidigt. Som tur var, var det på grunt vatten och nära stranden.
[Gimo damm, Uppland]

Isens kvalitet är en viktig faktor för att avgöra isens bärighet. Även en tjock is, kan vara icke bärig, om kvalitén är dålig. Isens bärighet bedöms bäst med ispiken.

Ha marginal på tunn is!

Nyfrusen medelstor sjö

När de första "riktiga" skridskosjöarna lägger sig med svartblank nyis, kommer det tillfälle som många så länge längtat efter. Nu finns chans till fina njutarturer på slät svartblank is. Kan skridskoåkningen bli bättre?

På en nyfrusen medelstor sjö finns ofta svagheter vid till- och frånflöden. Särskilt där vattnet rinner till sjön, kan isen vara lurig långt ut. Vid åkning längs stränderna kan dessa områden ibland vara svåra att upptäcka i tid (en vanlig orsak till plurrning). Studera därför kartan noga och lägg på minnet var det finns till- och frånflöden. Det kan vara lämpligt att hålla ut en liten bit från stranden. Var också vaksam vid ställen som kan vara utsatta för motstrålning, t.ex. under broar och nära branta bergssidor. Svagheter är ofta svåra att se i nyis då den uttunnade isen har samma mörka färg som nyisen.

Vattendjupet har också betydelse. Grunda vatten fryser tidigare än djupa. De djupare delarna av en sjö (ofta mittpå) är normalt senare islagda och har tunnare is. Längs den sida varifrån vinden har blåst vid isläggningen, är isen ofta svagare. Vid motsatta sidan, dit vinden fört det avkylda ytvattnet, kan isen vara stabilare. Var uppmärksam på gränser mellan olika läggningsskeden. Dessa kan ofta vara svåra att se. Mellan isgränser brukar isen vara jämntjock. Isen brukar också vara lika tjock på båda sidorna av en spricka. Men längs med en spricka kan isens tjocklek förändras. 

På många vatten finns kända ställen som ofta är svaga. Hör efter med personer som känner isen, eller sök information i skriftliga källor. Se även upp för vindbrunnar. 

Se upp för tillflöden och gränser mellan områden med olika isläggningsskeden.

Stora ytor nyis

På stora nylagda fjärdar är isläggningen nästan alltid ojämn, speciellt vid tidig isläggning eller om det blåser när isen lägger sig. Vindbrunnar och isgränser förekommer rikligt. Gränsen till nylagd is kan vara svår att se, speciellt i motljus (se motljus). Vid besvärligt motljus kan det vara förnuftigt att "kryssa" snett mot solen för att se bättre. Ibland går det att se en liten skillnad i ytstrukturen mellan nattgammal nyis och is som är några dagar gammal. Den nattgamla isen är ofta inte helt slät utan har ett nätliknande eller "fibrigt" mönster på ytan. Har nyisen bildats av issörja kan ytan istället vara lite knottrig. Efter ett eller några dygn slätas detta mönster ut och isytan blir slätare. Liknande mönster på äldre is kan vara ett tecken på överis (se Regn och vatten på isen).

Nyismönster
Nyismönster
Den nylagda kärnisen är inte helt slät. När isen lägger sig, växer först nålformade kristaller längs ytan. Därefter fylls mellanrummen mellan isnålarna igen. Först när ytan är helt istäckt, börjar isen växa nedåt. Efter några dygn har den översta isen dunstat bort, och isen blir slätare.
[Öjaren, Gästrikland]

Vanligt är också läbrunnar. Läbrunnar bildas när det blåser ut från land eller en gammal iskant. Vinden drar med sig ytvattnet ut och varmare djupvatten väller upp i dess ställe. Därför kan det vara tunt eller öppet just mellan den äldre iskanten och nyisen. Längre ut blir ytvattnet avkylt igen och isläggningen sker snabbare där. Detta kan vara särskilt lurigt när man kommer utifrån den tunna nyisen, in mot den äldre isen. Strax innan man når den stabilare isen, blir det plötsligt svagare. Försök ta reda på hur vinden blåst under isläggningen. Om man inte vet hur vinden blåst, kan man notera läget på en eller några läbrunnar och förmoda att andra läbrunnar kan finnas i liknande lägen.

Svårupptäckt isgräns
Svårupptäckt isgräns
Där skridskoåkaren står är isen cirka 6 centimeter tjock. På vindbrunnen till höger är isen nattgammal och knappt 2 centimeter. I motljus kan isgränsen vara mycket svår att upptäcka - vi såg många plurrningar denna dag.

Det mörkare partiet bortom vindbrunnen på bilden, är vatten som har blåst upp på isen och sedan frusit.
[Görveln, Mälaren]

Stora ytor nyis är väderkänsliga. Vid temperaturförändringar kan råkar snabbt slå upp och bli svåra att passera. Även en måttlig vind kan ge upphov till råkar eller helt bryta upp stora områden med tunn is. Var försiktig om det är risk för väderomslag under dagen.

Stora områden med tunn is bör man inte ge sig ut på; brister isen är det inte säkert att den håller för att ta sig upp på. Se vidare Åkning på tunn is.

Lämpligt med stor isvana!

Isläggning i sträng kyla

Kommer kraftig kyla tidigt, innan vattnet hunnit bli väl avkylt, blir isläggningen ofta ojämn med många vindbrunnar. Det bildas också ofta rikligt med rimfrost på isen. Speciellt om isläggningen sker i omgångar så att sjöröken från den öppna sjön kan driva in över nyisen och bilda rimfrostblommor. Senare lagd is får då mindre rimfrost. Nattgammal is kan vara helt fri från rimfrost. Men ibland kan det tvärtom vara mer rimfrost på nyisen. Skillnaden i mängden rimfrost kan vara till stor hjälp vid isbedömningen. Vid riktigt kallt väder kan rimfrostbildningen dock vara så stor att isen blir trög och onjutbar.

Rimfrost och vindbrunnar
Isläggning i stark kyla
Rimfrost kan underlätta upptäckten av öppna och nylagda områden. Ofta har nyisen mindre rimfrost. I bakgrunden kan man ana sjörök över ett större område med öppet vatten.
[Hovgårdsfjärden, Mälaren]

I stark kyla bildas det mycket sprickor i tjock is, vilket kan leda till många fall.

Är vattnet väl avkylt och skiktat, kan istillväxten vara så kraftig att, när isen lagt sig, blir den nätt och jämnt bärig efter bara en natt och väl bärig efter två nätter.

Man bör även tänka på att en plurrning är mer allvarlig i kallt väder, i synnerhet om det blåser. Det kan bli svårt att få av sig de frusna kläderna, och den plurrade kan snabbt bli farligt nedkyld. En vindsäck är en ovärderlig hjälp för att underlätta ett snabbt ombyte på isen. Det blir trångt och immigt inne i vindsäcken, men erfarenhetsmässigt blir det trots detta betydligt behagligare och enklare att snabbt byta om inne i vindsäcken.

Se upp för vindbrunnar!

Första kylan avtar

Vid en tidig isläggning är vattnet ofta dåligt avkylt. Vattenrörelserna är också ofta stora strax efter isläggningen på grund av att strömmar och seicher, som vinden skapat innan isläggningen, dröjer kvar. Isen kan då försvagas av det varma vattnet trots att temperaturen i luften fortfarande är under noll grader. Detta brukar kallas att sjön har lagt sig under tvångsfrysning.

Normalt stiger vattentemperaturen i en sjö efter isläggningen. I grunda sjöar kan värme som lagrats i bottensedimentet värma vattnet. Vattentemperaturen kan också öka av inströmmande vatten från en större sjö med varmare vatten. Även en svag vintersol kan höja vattentemperaturen i grunda sjöar. I vissa fall kan temperaturen i vattnet stiga över + 4 ºC, så att den omvända skiktningen bryts. Uttunningen av isen kan då gå mycket fort.

Uttunningar i isen är ofta svåra att se, speciellt i klar kärnis. Vid strömställen som sund uddar och grund bör man vara extra försiktig. Var uppmärksam på ljud från isen och pika flitigt. Se även Blidväder.

Olika typer av sötvatten

Sjösystem

Sjösystem som ingår i större vattenflöden är särskilt utsatta för strömmar. Dessa kan både fördröja isläggningen och senare försvaga isen genom underfrätning. Vid stor vattenföring ökar risken för underfrätning. Det är därför bra att känna till om vattenflödet är stort eller inte. En regnig höst ger större vattenföring, liksom efter perioder med varmt väder och snösmältning. I reglerade vattendrag kan vattenföringen vara ojämn, och är oftast större om grundvattennivån är hög.

Vid sjöarnas till- och frånflöden är isen ofta svag. Trånga sund med stor vattenföring kräver också försiktighet. I trånga sund är det som regel svagare längs den djupare stranden. Det kan också finnas mer svårtupptäckta strömställen: uddar, grund samt vissa andra strand- och bottenformationer kan ge ogynnsam strömning. Platser på kartan som innehåller ordet "ström" eller liknande är troligen strömutsatta. Kartor med djupinformation ger viss vägledning, men det är ofta svårt att från kartan förstå vad det kan kan vara strömt. Lokalbefolkning som vistas mycket på isen brukar dock ha god kännedom om var strömmar förekommer.

Strömställe vid bro
Strömställe vid bro
Från brotrumman sträcker sig öppet vatten långt ut i sjön. Notera nyisen närmast det öppna vattnet.
[Öjaren, Gästrikland]

Underfrätningen kan ofta variera kraftigt lokalt. Pika flitigt och var uppmärksam. Öppna hål i isen är tydliga tecken på underfrätning. I grå stöpis kan underfrätning ofta ses som mörkare fläckar. Kring öppet vatten finns stor risk för underfrätning uppströms, men framförallt nedströms det öppna vattnet. Strömställen är mest besvärliga under isläggningen och vid avtagande kyla. 

Se upp för strömställen!

Åar

Stillaflytande åar kan ge fin och rolig skridskoåkning. Är ån ett utlopp från en sjö, är det ofta svagt eller öppet i början av ån. Varmare bottenvatten från sjön blandas med det kallare ytvattnet. Efterhand kyls vattnet ned och längre nedströms är isen ofta stabilare, men lokalt kan svagheter förekomma, speciellt där strömmen är snabbare. I krökar kan det vara svagt efter kröken och längs yttersidan av böjen. Där vattnet sedan rinner ut i en sjö, drar strömmen lätt upp varmare djupvatten, och det kan bildas ett svagt eller öppet område som sträcker sig långt ut i sjön. Många åar är bara skrinnbara år med liten vattenföring, när hösten varit regnfattig.

Älvar

Älvar och andra större vattendrag med stor vattenföring kan ställvis ha fin is. Även om strömfåran i mitten går öppen, kan det finnas fina stråk med åkbar is längs kanterna. Där strömmen är långsammare kan isen ligga över hela älvens bredd. Är vattnet kraftigt underkylt kan bottenis förekomma. Men älvis kräver stor försiktighet.

Det kan vara synnerligen farligt att plurra i strömmande vatten. Strömmen kan snabbt spola iväg den plurrade, och man kan föras in under isen. Isen kan också lätt brytas upp. Ofta varierar vattennivån, vilket gör att isen är sönderbruten invid stränderna. Lösa flak kan lätt brytas loss och föras bort med strömmen. Det kan också komma is farande från uppströms som bryter sönder isen. Farorna är störst i slutet av säsongen, nära islossning, men risker kan förekomma under hela säsongen. Isen kan vara mycket ojämn och underfrätning kan förekomma fläckvis, såsom i alla strömmande vatten .

Dammar och kraftverk kan också förekomma. Reglerade älvar kan vara synnerligen farliga att vistas på om vattnet plötsligt släpps på. Se Reglerade sjöar.

Stora risker på snabbt strömmande vatten!

Kanaler

Kanaler fryser fort då de är grunda och har stillastående vatten. Isläggningen är jämn, men vissa undantag kan finnas. Under broar är det ofta svagt av motstrålning, och under träd som hänger ut över isen kan det vara svagt. Byggnader som står tätt intill kanalen kan likaså ge upphov till svagheter. Små tillflöden och avlopp är andra risker. Fåglar kan ibland hålla små dammar öppna länge.

Kanaler är bäst vid nyis. Senare besväras de av skräp som blåser ut på isen. Invid samhällen förekommer ofta sten som kastats ut av folk. Stenar och skräp kan orsaka fall och dessutom skada skridskorna. På kanaler bildas med tiden kraftiga längsgående sprickor i isen, som kan ge otäcka fall om man kör ned skridskon i dem. På tjock is och vid kallt väder blir sprickorna fler och större. Är isen snötäckt kan alla dessa hinder vara svåra att se. Det kan därför vara olämpligt att åka på kanaler med äldre snötäckt is. Dock bildas ofta åkbara stråk med fin stöpis längs stränderna, där vatten sköljer upp och stöper ned snön.

Tappning kan ske av kanaler av så kallad torrgrävningstyp (t.ex. Göta kanal). Släpps vattnet åter på, kan snön snabbt stöpa till fin stöpis.

Kanaler är bäst vid nyis.

Plogade banor

Plogning av banor brukar ske på säkra isar. Men isen kan försvagas med tiden. Risk finns också att den snötäckta isen bredvid banan är försvagad av underfrätning genom snöns isolerande verkan. På våren kan det motsatta inträffa: den snöfria isen försvagas av solstrålningen, medan den snötäckta isen konserveras. Plogade banor brukar, liksom kanaler, efter en tid få längsgående köldsprickor som lätt kan orsaka otrevliga fall.

Reglerade sjöar

På reglerade sjöar kan vattennivån variera kraftigt. Normalt sjunker vattennivån efter isläggningen. Isen följer vattennivån, men vid stränder och över en kuperad botten kan isen komma att hänga högt över vattenytan. Att gå igenom sådan hängande is kan vara vådligt då det är svårt att ta sig upp. Det finns också stor risk att den hängande isen brister och krossar den som är under. Fritt hängande is brukar kallas bastrummeis efter det ljud den framkallar. Detta är ett varningstecken.

I närheten av kraftverksdammar finns stora faror i form av insug, stark ström, öppet vatten och bräddavlopp. Var vaksam och håll betryggande avstånd.

Stor försiktighet rådes.

Större sjöar under isläggningen

Stora sjöar har ofta ett utdraget isläggningsförlopp och olika delar av sjön kan ha mycket skiftande karaktär. Smala sund som skiljer stora vattenmassor åt är ofta strömutsatta. Även vid uddar kan förrädisk strömfrätning förekomma, liksom vid grund. Att studera kartan kan ge vissa ledtrådar var svagheter kan förekomma, men många svagheter kan vara svåra att upptäcka på en karta. Ta råd av åkare som har god lokalkännedom om det aktuella vattnet. Sjöbeskrivningar kan även ge information om luriga ställen.

På stora fjärdar förekommer ofta vindbrunnar. Vindbrunnar är även vanliga på de djupare delarna av en sjö. Läbrunnar kan också finnas; fundera på hur vinden har blåst under och efter isläggningen. Vrakisbälten kan förekomma om det blåst kraftigt under eller strax efter isläggningen.

Ofta följer isläggningen ett visst mönster som är tämligen lika från år till år, men vid ovanliga vädersituationer eller extrema vattenflöden kan ordningen störas.

På vissa sjöar förekommer båttrafik som bryter rännor. (Se vidare Trafikerade vatten).

God isvana lämpligt.

Större sjöar med huvudsakligen stabil is

Det är sällsynt att stora sjöar har bra skridskois i sin helhet. Den äldsta isen är ofta översnöad och trög. Senare lagda delar är många gånger bättre, samtidigt som vissa delar fortfarande kan ligga öppna. Vrakis kan förekomma ställvis. Vid övergång mellan områden av olika karaktär bör man tänka igenom vilka nya risker som kan dyka upp. När isläggningen gått längre kan råkar bli besvärande. Men ibland kan stora sjöar ha fin is över hela ytan. Särskilt efter en kortare period med blidväder, som stöpt ned snön och jämnat ut isytan.

Mycket stora isytor (t.ex. Vättern)

Stora öppna sjöar är extremt vindkänsliga vid isläggningen. Det krävs i princip helt vindstilla väder för att isen skall lägga sig. Isen blåser gärna upp, och detta kan upprepas fler gånger. Slutligen är sjön mycket nedkyld och isläggningen går snabbt. Det kan då bildas fin is över milsvida ytor. Detta gör att isläggningen ofta är sen. Vättern lägger sig normalt i början av februari, de år den lägger sig.

De väldiga öppna ytorna gör att vinden redan vid måttlig styrka kan bryta upp isen. Vättern är ökänd för att kunna blåsa upp redan vid en vind på cirka 6 meter per sekund. Isen kan börja röra på sig. Det finns risk att hamna på isflak som driver iväg. Där is i rörelse möter land eller fast is, uppstår kraftig isskruvning. Stora isstycken kan malas sönder eller helt pressas ned under vattnet. På dessa ställen är det mycket farligt att vistas. Var observant på vindförändringar och isrörelser. Säkerställ en trygg reträttväg.

Stora sjöar kan liknas vid en ytterskärgård. Ibland har man isförhållanden där det nästan inte går att ta sig fram på skridskor, men samtidigt finns chans till riktigt långa turer på fin is. En skillnad mot saltvatten är att sötisen saknar saltisens böjlighet. I tjock is, kan kraftiga spänningar i isen utlösas i rena explosioner. Råkarna kan också bli ovanligt storväxta.

Vindkänsligt - stor fara för isdrift även vid måttlig vind!

Speciella företeelser

Råkar

Råkar ställer ofta till med besvär för skridskoåkaren genom att vara svåra att passera. Stora omvägar kan bli nödvändiga och ibland kan råkar helt spärra vägen för fortsatt färd. Även om råkar oftast är enkla att upptäcka är plurrningar där vanliga, eftersom isen kring en råk ofta är ojämn och lurig. Snötäckta råkar kan vara extra knepiga att passera, då svagheterna är svåra att se (se även Snö och vind). Iakttag därför försiktighet nära råkar. Iskanten kan också lätt brista när man försöker kliva över en råk. Råkar i tunn is är besvärliga att passera då kanten har dålig styrka. Stora upptornade råkar kan ibland kollapsa som korthus när de belastas.

En råk passeras ofta lättast där den gör en "knyck" eller byter riktning. Hittar man ingen lämplig övergång kan man försöka att gå förbi på land. Är isen landlös kan även detta vara omöjligt. En nybildad råk kan ibland gå att runda på utsidan; råkarna bildas ofta från land och utåt. Men ska man tillbaka samma väg senare på dagen, kan det bli besvärligt om råken vuxit till sig. Äldre råkar går ofta från strand till strand, eller från strand ut i öppet vatten.

Råkar brukar bli mer besvärliga senare på säsongen när isen blir tjockare. Stora vatten får större råkar än små. När det är stora temperaturväxlingar mellan natt och dag blir råkarna fler och större. En råk kan växa till sig tämligen snabbt; en råk som endast är antydd om morgonen kan vara omöjlig att passera endast några timmar senare. Råkar kan också bildas plötsligt av isskjutning, genom vindens tryck på isen.

Råkar förekommer oftast på samma ställe år från år, ofta i sund eller mellan öar och uddar. Vanligt är också att råkarna tar vägen genom vindbrunnar. Där ett långsmalt vatten böjer av, strålar ofta råkar ut från insidan av böjen. Det finns flera olika typer av råkar. Vanligast, särskilt på sötisar, är uppråkar där mittvecket reser sig uppåt. Dessa kallas också tornråkar och syns väl på långt håll. På ömse sidor av uppåtvecket finns ofta mindre nedåtveck vilka kan fyllas med vatten. Nedråkar liknar ett dike med vecket ned i vattnet. Den is som trycks ned under vattnet smälter så småningom (även vid kyla) och det bildas då ett dike med öppet vatten. Även om isen under vattnet är bärig, så ligger isen i många fall så djupt att den inte går att passera torrskodd.

Mälarråk

Besvärlig råk att passera. Den hårda vinden har drivit ned stora mängder vatten mot råken. Vattnet har tryckt ned isen och gjort råken svår att passera.
[Norra Björkfjärden, Mälaren]

Saltisråk under bildande

Uppåtråk som bildas när temperaturen stiger under dagen. Observera hur vatten samlas vid sidan av huvudvecket; risk för att där bildas överis om kylan kommer åter.
[Stora Värtan, Stockholms innerskärgård]

Nedvråk på saltis

Nedråk under bildande på saltis.
[Fågelöfjärden, Trosa skärgård]

Släppråk

Den kända släppråken i Östra Mälaren som går från Adelsös utsida mot stora farledsrännan.
[Prästfjärden, Mälaren]

Uppdelningen i upp- och nedråkar är inte exakt. Ibland kan huvudvecket i en råk omväxlande peka uppåt och nedåt. I andra fall kan en råk både ha ett tydligt uppåt- och nedåtveck.

En annan typ av råk är släppråk. Släppråkar bildas när isen glider isär och lämnar en ränna av öppet vatten. Släppråkar bildas ofta på sidan av båtrännor. Släppråkar är även vanliga mot slutet av säsongen då landlösheten medger utrymme för rörelser i isen. Vind kan också ge upphov till släppråkar. Släppråkar som uppträder plötsligt kan vara en allvarlig indikation på att isen håller på att brytas upp och driva iväg.

Uppråkar syns som regel på långt håll, medan både nedråkar och släppråkar kan vara svårare att se. Det är inte ovanligt att det finns överis kring råkar. Speciellt vid uppråkar som enbart har ett svagt uppveck och där isen i övrigt är tämligen obruten, kan vatten lätt samlas. Överis kan då bildas på ena eller bägge sidor av råken. Se vidare Överis.

Sprickor

Sprickor förekommer naturligt i is. Äldre is har fler sprickor och vid kallt väder ökar antalet sprickor i isen. Ett område utan sprickor kan därför varna för tunn nyis. Sammanfrusna sprickor har ingen större inverkan på isens styrka. De är ofta ett gott tecken på att isen är tjock. Sprickor gör det också lättare att bedöma isens tjocklek. Glipande sprickor som är vanliga i tjock is vid kallt väder, kan dock lätt förorsaka fall om skridskon kör ned i en spricka.

Täta tvärsprickor
Tvärsprickor
När det slår ut täta tvärsprickor under skridskon är det ett tecken på att isen är i tunnaste laget.
[Stora Korslången, Västmanland]

Normalt är isen lika tjock på båda sidor av en spricka. Det finns därför liten anledning att pika vid passage av sprickor om inte annat påkallar försiktigt. Däremot kan en spricka gå från tjock is ut i tunnare is. 

Öppna sprickor nedsätter däremot isens hållfasthet. Intill en öppen spricka är hållfastheten mindre än hälften av vad den är på hel is. Där två öppna sprickor möts är isens bärighet mycket nedsatt, i synnerhet om de möts i en spetsig vinkel. Hårfina sprickor kan vara svåra att avgöra om de är öppna eller sammanfrusna, men temperaturen kan ge en ledtråd. I kall is fryser sprickorna snabbt samman igen. I varm is har sprickorna svårare att frysa ihop. Risken för utmattning av isen på grund av sprickor är därför betydligt större i varm is.

Det finns några situationer där sprickor ska tas som en kraftig varning:

Aktiv svingspricka
sen spricker upp
En öppen glipande spricka i isen är en varning för att isen kanske håller på att brytas upp. Är sprickan aktiv, dvs. de bägge sidorna rör sig i förhållande till varandra, är det en mycket stark varningssignal.
[Aspöfjärden, Östgötaskärgården]

På måttligt tjock is av god kvalité är det vanligt att det fortlöpande slår upp en spricka parallellt med färdvägen. Ofta ligger sprickans front cirka tio meter snett framför den som åker först. En sådan kompanjonspricka kan följa med gruppen under lång tid. Den är vanligtvis ofarlig och kan även vara till hjälp för isbedömningen. Stiger tonen från sprickan kan det tyda på uttunnande is.

Trafikerade vatten

Båtrännor är också ett gissel för skridskoåkaren. En ränna som bryts under dagen kan spärra av vägen hem. I skärgården kan detta vara extra besvärligt och man kan lätt bli avskuren från fastlandet. I stora farleder och längs vältrafikerade färjerutter hålls rännor nästan alltid öppna. Andra rännor bryts mer sporadiskt. Till kraftverk, industrier och mindre hamnar bryts båtrännor lite då och då. Färjor tar ibland andra rutter för att bunkra eller gå till varv. Militären och sjöräddningen kan bryta nya rännor utan förvarning. På många håll är det i princip förbjudet att bryta ränna när fast is ligger, men sjöfolk brukar ha en annan bedömning av vad som är fast is än vi skridskoåkare har. Dessutom följs inte alltid dessa regler. Försök ta reda på var rännor bryts och när de trafikeras.

När en ränna bryts i tunn is kan stora ytor vid sidan av rännan spricka upp i flak. Mellan flaken kan det ligga tunn nyis. Eftersom flaken vanligtvis är många är det nästan omöjligt att pika vid varje gräns. Risken att förbise en tunn fläck är därför stor. I stabilare is kan det bildas råkar vid sidan av en båtränna. Svall från båtar kan också bryta upp isen. Risken finns att man hamnar på ett drivande flak. På Mälaren har flera isflaksincidenter inträffat nära den stora farledsrännan.

Båtrännor återfryser snabbt vid kallt väder. Är flaken stora kan det ibland räcka med någon centimeter nyis mellan flaken för att det ska bära. Ofta är det som svagast i rännans mitt, där flaken normalt är mindre. Vinden kan dock driva ned flaken mot ena sidan och ge öppet vatten på motsatta sidan.

Rännor passeras oftast lättast där rännan går rakt fram (i motsatts till råkar). Där är rännan ofta som smalast. För att minska belastningen vid passage av rännor kan det vara lämpligt krypa för att sprida ut belastningen. Genom att greppa pikarna mitt på, kan man sprida belastningen ytterligare. Över en svagt tillfrusen ränna kan störar eller stegar vara till hjälp för att fördela vikten. Vid passage av en ränna bör endast en i taget vistas på den osäkra isen.

Krypning över ränna
Krypning över ränna
För att fördela vikten bättre kan man greppa pikarna mitt på. Säkrast är att passera en och en.
[Vettershaga, Stockholms norra skärgård]

I vissa områden med fast skärgårdsbefolkning finns speciella isbroar som kan skjutas ut över rännan när man ska passera. I Åbolandsskärgård finns en lång tradition med isvägar och på vissa håll finns där särskilda isfärjor som även kan ta bilar över isrännor.

Hydrokoptrar och svävare bryter normalt inte is, men kan försvaga isen både i sitt spår och på avstånd genom de vågor de bildar i tunn is. Snöskotrar, fyrhjulingar och bilar försvagar mer sällan isen för oss skridskoåkare, då de oftast framföres på stabilare is.

Se även Isflak.

Isflak

Intill iskanten och nära rännor kan isen vara uppbruten i fria flak. Även längs stränder och runt grund kan vågor bryta upp isen i flak. Säkrast är att undvika dessa områden men ibland kan man vara tvingad att passera ett område med lösa flak. Det ska heller inte förnekas att det finns de som finner stort nöje i jumpning, men leken skall förstås bedrivas med förstånd. Jumpning ger också god övning i balans och åkteknik och färdighet i denna konst kan vara till stor nytta vid passage av knepiga råkar, uppbruten is intill land eller då isen plötsligt bryts upp av svinga. 

När flaken är stora och tjocka, och då flaken ligger tätt och stilla, är det ganska lätt att ta sig fram. Är glipan mellan flaken kortare än en skridsko kan man nästan åka som vanligt med viss försiktighet. Spetsiga hörn på flaken bör man undvika då dessa lätt kan brytas av.

Är avståndet mellan flaken lite större kan det krävas ett litet hopp eller kliv mellan skären. Försök få mjuka övergångar mellan flaken så att du inte knäcker kanterna med hårda avsparkar. På mindre flak krävs att man håller en lugn men ständig rörelse för att inte flaken ska välta eller rent av att sjunka. Det är lämpligt att i förväg söka ut en väg över flaken, eftersom det kan vara olämpligt att stanna upp. Planera din färdväg så att den går över centrum på de största flaken.

Jumpning
Jumpning
Att jumpa på små flak som dessa är tämligen vanskligt.
[Husaröfjärden, Stockholms norra skärgård]

Givetvis har jumpning sina risker. På små flak är möjligheterna till plurr stora. Flaken kan dela sig i mindre bitar som ej bär en skridskoåkare. Det finns en påtaglig risk att klämmas svårt mellan tunga flak i rörelse. En annan allvarlig risk är att flaken driver iväg med vind, vågor eller ström. Flaken kan också sättas i rörelse av hoppande skridskoåkare eller av en passerande båt. På stora områden kan det vara svårt att se om isen driver, den väg som nyss vara framkomlig kan snabbt spärras av öppet vatten. På stöpis eller is av sämre kvalité samt vid plusgrader är det stor risk att flaken spricker upp.

Stor varning för flak som driver iväg!

Nära bebyggelse

Bebyggda trakter är ofta praktiska som start- eller slutpunkt för skridskofärder. Det finns som regel goda möjligheter att nå isen med både privata medel och allmänna kommunikationer. Är isen landlös kan bryggor underlätta att komma ut på isen. Privata tomter och industrier kan dock ibland göra det svårt att komma åt isen. På isen kan hinder i form av staket, taggtråd, linor och pålar förekomma. Längs populära promenadstråk är isen ofta knagglig och där många människor vistas brukar isen bli skräpig. Det är också vanligt att sten kastas ut från stränderna. Vid broar förekommer ofta sand på isen som förstör slipningen på skridskorna. Under broar är isen också ofta tunn på grund av motstrålning eller ström. Konstgjorda vakar kan förekomma, uppsågade eller skapade av bubbelaggregat och strömgeneratorer. Lokala försvagningar vid vattenintag, dagvattenavlopp och andra utsläpp förekommer. Vid vattenverk och kraftverk kan svagheter förekomma inom ett stort område.

Dagvattenavlopp
Dagvattenavlopp
Här varnas det för svag is - för den som ser bra på långt håll. Ofta syns varnande skyltar betydligt sämre än så här från isen, om de alls finns.
[Brunnsviken, Stockholm]

På många håll är det ont om bra ställen att komma åt isen. Det är därför viktigt att inte göra sig ovän med lokalbefolkningen. Respektera privat mark och allmänna platser. Parkera så att du inte stör eller hindrar andra. Lämna inte skräp eller otrevliga spår i snön. Tänk också på att du lätt kan locka ut barn och andra på isen som kanske inte har samma isvana som du.

Nederbörd

Nysnö

Skridskoåkare gillar inte snö, men ett snöfall behöver inte betyda slutet för skridskoåkningen, även om snötäckt is är svårare att bedöma och som regel mera trögåkt. Snön kan också snabbt försvinna genom att vinden blåser isen ren eller att snön omvandlas till stöpis.

Det akuta problemet vid snöfall är att snön döljer. Det blir mycket svårt att se gränser mellan is av olika tjocklek. Isens ovansida ligger ofta lite lägre på tunnare is än på tjockare. Denna lilla nivåskillnad kan även synas ovanpå ett tunt snötäcke, men ofta är denna gräns mycket otydlig och beroende på hur ljuset faller. Tunnare is kan ibland ge en något mörkare nyans under ett tunt snötäcke. Under tjock snö är det mycket svårt att se isgränser och andra lurigheter. Det är givetvis en stor fördel att känna till hur isen var innan snöfallet.

Is under snö
Is under snö
Tittar man noga kan man se svaga nyansskillnader i snön som skvallrar om isens bärighet. Isen längst ned i bild är bärig, men i mitten av bilden finns ett mörkare stråk som inte bär. Ytterligare längre bort finns bärig is, strax hitom den tjocka is som är täckt av vit snö. Men det är inte alltid som svag is under snö syns lika "tydligt" som här.
[Likstammen, Sörmland]

Det blir också svårare att bedöma isen med hörseln, eftersom snön dämpar ljud från isen. Med piken går det bra att bedöma isen under snön, men det kan vara svårt att veta om man pikar på rätt ställe. Man kan lätt missa en svag fläck invid råkar eller andra ställen med lokala svagheter.

Nysnö som snabbt börjar stöpa är ett tecken på tunn is. Se vidare Stöpning.

Vid knepig is under snön krävs stor isvana!

Snö och vind

Isen blir inte alltid helt täckt av snö vid snöfall. Är snön torr och det blåser friskt kan isen bli helt eller delvis renblåst. Snö kan också försvinna vid blåst genom avdunstning. En varm, torr och frisk vind kan snabbt få ett tunt snölager att dunsta bort. Ibland kan så kallade turbulensstråk bildas på i övrigt snötäckt is. På läsidan av en råk eller spricka kan vinden bilda ett stråk av snöfri is. Sådana stråk kan ibland vara kilometerlånga.

Vinden kan också samla snön i drivor. Drivorna med tjock snö är det bäst att försöka undvika genom att kryssa mellan dem. Snödrivor kan dölja saker som knaggel, skräp, pimpelhål, slukhål och annat. Ofta har dessa saker en förmåga att just bilda drivor.

Snödrev
Vinden drevar snön
Vid kallt väder och vind samlas snön i drivor medan stora delar av isen förblir snöfri. Små drivor som här hindrar knappast åkningen. Större drivor kan göra att skridskon hugger fast och göra åkningen mindre njutbar samt lätt orsaka fall. Ofta är isen mer renblåst ute på fjärdarna.
[Hirsijärvi, Egentliga Finland]

Vid snödrev fastnar snön lätt vid råkar, där isytan ofta är ojämn eller fuktig. Där kan då bildas snöbryggor över öppet vatten eller tunn is. Detta kan vara mycket lurigt. Vid passage av snötäckta råkar bör man pika flitigt. Snön som fastnar vid råkar kan också bilda så kallad marängis, (namnet syftar både på utseendet och på styrkan). Denna is är mycket ojämn med ett högt luftinnehåll och dålig bärighet. Saknas bärig is under marängisen är den mycket förrädisk att passera, men ibland finns ingen annan möjlighet att passera en råk än att åka över marängis. 

Äldre snö

På längre sikt innebär snö en annan fara. Snöns isolerande verkan gör att luften inte lika effektivt kan kyla isen och isen kan då börja smälta underifrån. Om snön ligger fläckvis i drivor är risken störst under de tjockare drivorna. Men även ett tunt snötäcke kan isolera väl. Vattendjupet och strömmar har stor betydelse. I grunda vatten med tjock is, finns sällan tillräckligt med värme kvar i vattnet för att kunna tunna ut isen i sin helhet, men lokala underfrätningar kan ske där det är strömt. På djupa fjärdar finns stora mängder värme i vattnet och hela isen kan snabbt försvagas. Eftersom det är svårt att se uttunningar under snön, och genom att snön dämpar ljud från isen, bör man åka försiktigt och pika flitigt.

Snön kan ibland ha en konserverade effekt på isen. Om våren kan isen under snön skyddas från solens skadliga strålning, medan den snöfria isen snabbt försvagas.

Stöpstråk
Stöpstråk
Ofta kan man hitta åkbara stråk längs stränderna, även när snön ligger djup längre ut.
[Mysingen, Stockholms södra skärgård]

 

Även på isar med ett djupt snötäcke kan man ibland hitta åkbara stråk, dels renblåsta turbulensstråk, dels stråk där stöpningen har gått snabbare. Längs iskanten sköljer ofta vatten upp på isen och påskyndar stöpningen. Likaså tränger vatten ofta upp närmast stränderna, och längs sprickor i isen. Där kan man ofta hitta åkbara stråk av stöpis.

Stöpning

När snön är så tjock att dess tyngd överträffar isens flytförmåga, trycks isen ned under vattenytan. Vatten kan då tränga upp genom sprickor och håligheter i isen. Snön blir blöt. Det bildas så kallat dränkstöp i botten av snön. Kapillärkrafterna i snön suger sedan upp mer vatten som tynger ned isen ytterligare. Till slut är all snö genomblöt. Vi säger att snön stöper. Stöpningen sker från botten och uppåt. När snön är stöpt ända upp börjar snösörjan att frysa, om det är kallt. Det bildas då stöpis. Frysning av stöpet till stöpis sker uppifrån och ned.

Stöpning
Stöpning
Här är snön tillräckligt tung för att pressa ned isen under vattenytan så att vatten tränger upp genom isen. Snön suger åt sig vattnet och stöper. Isen blir minst sagt trögåkt.
[Mysingen, Stockholms södra skärgård]

Stöpningen brukar börja när snön blivit ungefär lika tjock som isen, men vid blöt och tung snö kan stöpningen börja tidigare. Detta kan vara till stor hjälp för att bedöma isens tjocklek. Där stöpningen först börjar är isen som tunnast. Med några centimeter snö på isen kan tunnare ispartier urskiljas som gråa fläckar av genomstöpt snösörja, medan tjockare is förblir vit med torr snö. Men just under ett snöfall kan det vara svårt att se denna skillnad, innan snön har hunnit blivit helt genomdränkt. Är isen tjockare än 20 cm, eller om snön är djupare än 60 cm, orkar vattnet inte tränga upp hela vägen, utan den översta snön förblir torr. Snön har en god isolerande verkan och isen i botten kan då smälta bort. Kvar blir endast halvstöpt snö med dålig bärighet. Någon stöpis kan då inte bildas.

Ett tunt snötäcke stöper snabbare än ett tjockt, förutsatt att snön har tillräcklig tyngd för att starta stöpningen. Är isen tunn eller porös går stöpningen snabbare. Varmt väder hjälper till. Kommer däremot stark kyla innan snön har blivit riktigt genomdränkt, kan det på ytan bildas ett mellanting av snö och is som inte är särskilt åkbart. Det kan då krävas ett kraftigt mildväder eller regn för att återställa isen i åkbart skick. Så länge det finns ofruset stöp på isen, sker ingen istillväxt på isens undersida.

Regn kan också blöta ned snön så att stöpning sker. Snön behöver då inte vara så tung att den tynger ned isen. Vid kraftigt regn smälter dock snön ned helt och den gamla isen blir täckt med vatten. Om detta vatten sedan fryser bildas istället kärnis. Risk finns då att det bildas överis.

Under den tid stöpningen pågår är isen oftast inte åkbar.

Stöpis

Stöpis bildas när snö på isen har stöpt och stöpet sedan frusit. Stöpis kan ha mycket varierande kvalité. Den är därför mer svårbedömd än kärnis. Hållfastigheten beror till stor del på temperatur och vind under stöpningen, samt snötäckets och den underliggande isens tjocklek. Ju mer genomdränkt stöpsörjan blir innan den börjar återfrysa, desto mindre luftinnehåll får stöpet och desto bättre kvalité får stöpisen. Är luftinnehållet litet och bubblorna små kan stöpis ha nästan lika god styrka som kärnis. Stöpisen har dock alltid sämre tålighet mot värme. Stöpis leder värme sämre än kärnis och istillväxten på isens undersida går därför långsammare.

Med mer luft i stöpisen blir isen ljusare. Ofta skiftar isen i färg och kvalité kraftigt lokalt. Där stöpisen är omväxlande ljus och mörk är oftast den ljusare isen mer stabil, trots den sämre kvalitén, eftersom den ljusare isen brukar vara tjockare. Mörka fläckar är ofta svagare. Undantag kan dock förekomma, och mycket ljusa partier kan ofta vara svaga.

Stöpis med kärnis i botten
Stöpis med kärnis i botten
Stöpisen innehåller mycket luft och är därför grå och ogenomskinlig. Kärnisen under är klar och mer kompakt.
[Magelungen, Sörmland]

Ett annat lite märkligt fenomen är att, eftersom stöpningen går fortare på tunn is, kan den yngre och tunnare isen stabiliseras snabbare vid återkommande kyla. På den äldre isen ligger snön kvar längre och isen kan försvagas av underfrätning. Den tidigare tunnare isen kan därmed växa om den äldre isen i styrka. 

Till skillnad från stöpningen, som sker underifrån och uppåt, återfryser stöpet från ytan och nedåt. Det kan gå att åka skridskor redan innan hela stöpsörjan har frusit samman, men det finns då risk att den skarsnölika ytan brister. Eftersom stöpis tål värme dåligt, kan en yta som bär väl på morgongen efter en kall natt, bli hopplös att åka på senare på dagen. Det finns också en risk att där stöpisskorpan inte håller, är inte heller underisen bärig. Finns det vatten mellan stöpisen och den underliggande isen bör man noga kolla underisens hållfasthet.

Stöphål
Stöphål
När snön tynger ned isen under vattnet tränger vatten upp genom hål i isen. Här trängre vattnet upp i hål längs en gammal spricka i isen.
[Magelungen, Sörmland]

Längs sprickor där vatten tränger upp går stöpningen fortare. Det kan ge fina stråk av stöpis att åka på, när den övriga isen är täckt av trögåkt snö.

Stöpisen får lätt en knagglig yta om det blåser under stöpningen. I värme blir stöpisarna lätt ytmjuka och trögåkta. Återkommer inte kylan får man vänta tills att den underliggande kärnisen smälter fram för att få njutbar is.

Stöpis ger mindre ljud ifrån sig än kärnis och är svårare att bedöma och slå igenom med piken. Stöpis med högt luftinnehåll och dålig bärighet är svårast att bedöma. Stöpisen har lätt för att bli utmattad efter belastning av flera skridskoåkare. Det är inte ovanligt med plurrningar långt bak i ett skridskosällskap på tunn stöpis. Tjock stöpis är dock ofta relativt lättbedömd, då svagheter oftast avslöjas på skiftningar i isytan.

Se även Stöpis på saltis

Tunna stöpisar kan vara svåra att bedöma, särskilt vid varm väderlek!

Snöis

Snöis liknar stöpis, men bildas då snö faller i öppet, väl avkylt vatten. Snöisen har ofta en något bättre hållfasthet än stöpis, eftersom snösörjan blir väl genomdränkt innan tillfrysning ser. Men ofta är det svårt att skilja mellan snöis och stöpis, och skillnaden har liten praktisk betydelse. Vid ytterligare istillväxt bildas sedan kärnis på snöisens undersida. Denna kärnis får dock mindre iskristaller än vanlig kärnis och kan bli förrädisk om våren. På saltis har snöis ofta dålig styrka och mjuknar lätt i värme.

Snöis
Mönster av snöis
Snöisen kan bilda fascinerande mönster om den rör sig under tillfrysningen. Här har snöisen skjutits ihop i kraftig veckning vid en udde. Det gör isen stabil här, men längre ut är isen troligen senare lagd och tunnare.
[Drottningholm, Mälaren]

Läbrunnar kan bli extra påtagliga när snöis fryser. Snön som faller i vattnet, driver ned med vinden under tillfrysningen. Närmast vinden fördröjs isläggningen.

Regn och vatten på isen

Vatten på isen gör ytan hård och glatt. På isar som snöat igen kan ett regn göra susen genom att snabbt stöpa ned snön. Om isen inte blir blöt vid regn, bör man akta sig, detta kan vara en indikation på rutten is eller is av våriskaraktär. Vattnet rinner då rakt genom de porösa isen.

Ett tunt skikt med vatten på isen kan hjälpa till att hålla isen hård vid blidväder. En blöt is har ofta en hårdare yta än torr is. Om våren, när solen står högt, absorberas mer solstrålning där isytan är täckt med vatten. Blöta fläckar kan då försvagas snabbare än torra partier som reflekterar solljuset bättre.

Med vatten på isen blir det svårare att upptäcka svagheter i isen. Det kan även vara svårt att upptäcka öppet vatten. Om det blåser kan man ofta se krusningar i vattnet där isen saknas, men närmast vinden kan dessa krusningar utebli. Det är därför lätt att underskatta det öppna vattnets utbredning. Ibland kan man även se att det bildas en våg vid iskanten när man närmar sig på skridskor, tydligare om man gungar lite.

Vattnet söker sig så småningom ned genom sprickor och hål i isen. Där vattnet rinner ned i håligheter vidgas dessa och det bildas s.k. slukhål. Dessa kan bli flera decimeter i diameter. Längs äldre sprickor kan det bildas långa rader av slukhål, speciellt längs en strand mot vilken vinden legat på. Det kan bli otäcka fall om man kör ned en fot i ett slukhål. Slukhål kan vara svåra att upptäcka. På nära håll kan man ofta se att vattenytan i slukhålet ligger lite lägre än isytan. Ibland kan man upptäcka ett slukhål genom att det nedrinnande vattnet bildar en virvel som samlar smuts och sjöskum. 

Slukhål
Slukhål
Ibland kan ett slukhål avslöjas på att vattennivån i hålet ligger lite lägre än isytan.
[Drevviken, Sörmland]

Är det mycket vatten på isen kan det vara lämpligt med plastpåsar eller damasker över skorna som skydd för väta. Det kan också vara trevligt med ett par extra ombytessockor. Välslipade skridskor rekommenderas på blöta isar.

Om det finns vatten på isen när kylan återkommer kan det bildas överis. (Se Överis.)

Se upp för slukhål!

Överis

När vatten ovanpå isen fryser, fryser vattnet uppifrån. Det bildas då först ett nytt lager is med vatten under, ovanpå den gamla isen. Detta kallas överis och är ett gissel för skridskoåkaren. Om överisen brister och skridskon plötsligt skär ned, kan det lätt bli mycket otrevliga fall. Den tunna överisen kan ge skärsår i ansikte och på oskyddade händer. Kraftiga fall kan också ge andra skador. Handskar skall alltid bäras vid skridskoåkning. Vid risk för överis är detta extra viktigt. Knäskydd och hjälm kan också vara lämpligt att bära. Vill man vara extra skyddad kan man använda visir.

Överisen är mycket svår att upptäcka. Ibland kan man se en avvikande "fibrig" ytstruktur, inte olik den på nattgammal is. I andra fall kan ett område med extra blank is kan också vara ett tecken på överis. Men ofta syns inga tecken alls som kan varna. Risken för fall är störst om mellanrummet mellan islagren är större än skridskoskenans höjd, d.v.s. mer än c:a 4 cm. Då blir garanterat tvärstopp om skridskon skär igenom. Ofta finns besvärande överis där vinden blåst in vatten mot stränderna, men även mitt ute på en fjärd kan det fläckvis ha ansamlats stora mängder vatten. Speciellt nära råkar är risken för överis stor.

Överis
Överis
Den tunna överisen brister lätt. Det är lätt att ramla och slå sig illa när skridskon skär ned och hugger fast.
[Orlången, Sörmland]

Överis brukar frysa ihop efter något dygn med kyla. Är det besvärlig överis en dag, är det oftast inga problem nästa dag om natten är kall. Men ser man att det bildas överis mot slutet av en dag, är det stor risk för svår överis dagen därpå.

Åk mycket försiktig när det är risk för överis. Undvik stränder där vinden kan ha blåst in vatten. Se även upp nära råkar där vatten kan samlas. Håll ned på farten. Korta skridskor minskar risken för fall. Låt gärna en säker åkare åka först som "dödspilot".

Iakttag stor försiktighet vid risk för överis.

Glasis

En mindre stygg variant av överis är glasis. Glasis har luft istället för vatten mellan de båda islagren. Glasisen bildas när vattnet mellan islagren hinner sjunka undan genom sprickor i underisen innan islagren fryser ihop. Glasis utgör inte samma risk som överis, dels syns den bra, glasisen är tydligt vit, dels är risken för fall och skador liten. Avståndet mellan de båda islagren är ofta litet och det översta islagret är ofta mycket tunt så att det brister lätt. Glasis förekommer mestadels på tjock is. Ibland, särskilt om senvintern, kan glasis täcka stora ytor och göra åkningen mindre njutbar. Eftersom det saknas vatten mellan de båda islagren i glasisen, kan den inte frysa ihop som överisen, utan glasisen kan bestå under lång tid.

Väderomslag

Kortvarigt blidväder

Enstaka varma dagar har ofta en positiv effekt på isen. Isen slätas ut och vi får bättre före. Snö på isen kan snabbt stöpa ned. Isen hinner knappast tunnas ut, men tunn is får sämre bärighet. Nylagd saltis kan dock försämras påtagligt även av kortvarig värme. Se Ny saltis.

Vid plusgrader i luften, stiger temperaturen i isen till noll grader. Vi säger att isen blir varm. Därefter börjar isen smälta på ytan. Är det klart och torrt väder, kan utstrålning och avdunstning ändå hålla isytan kall och opåverkad även vid lufttemperaturer upp mot 3 ? 5 plusgrader. Vid mulet väder börjar isen smälta redan vid noll grader.

Stöpis blir snabbt mjuk i ytan vid blidväder. Olika kvalitéer av stöpis kan klara sig olika bra. Torr is mjuknar som regel snabbare än blöt is. Kärnis tål värme bättre än stöpis. Kärnisen får ofta en blöt, men slät och hård yta som kräver välslipade skridskor. Vatten på isen kan dock göra det svårare att upptäcka svagheter och öppet vatten. Mulet väder gör det också svårare att uppfatta nyansskillnader i isen. Återvänder kylan finns risk för överis. Se även Regn och vatten på isen samt Återkommande kyla.

Varm is har sämre styrka än kall is av samma tjocklek. Sprickor kan inte frysa samman igen, utan förblir öppna. Is med många sprickor blir väsentligt svagare. Om många åkare åker över samma ställe riskerar isen att utmattas.

Ofta av godo.

Längre blidväder

En längre period med varmt väder tunnar ut isarna. Men även isens kvalité försämras - isen degenererar. Blidväder under vintern sammanfaller ofta med mulet och fuktigt väder. Isen försvagas främst av värmen från luften, samt av fukt som kondenserar på isen. Även om solen visar sig, är den under vintermånaderna för svag för att nämnvärt påverka isen; tvärtom brukar klart väder ge utstrålning som stabiliserar isen. Under mars och april har däremot solen en starkt förödande verkan på isen, se Våris. Vid blidväder ökar också vattenföringen i vattendrag genom regn och snösmältning; vid bäckutlopp och åmynningar krymper isen. Andra strömställen brukar också försvagas.

Stöpis är ofta för mjuk för att vara åkbar vid blidväder. Stöpisen kan dock smälta ned så att kärnisen kommer fram. Isen kan då åter bli åkbar om tjockleken fortfarande räcker till.

Kärnis tål blidväder tämligen väl. Efter ett par dagar med värme brukar kärnisen få ett krackelerat mönster som gör isens kristallstruktur synlig. Det är gränserna mellan iskristallerna som börjar smälta. Is med stora kristaller får ett tydligt glest mönster. Denna is har bättre hållfasthet än is med mindre kristaller. Sämst styrka har is med smala stavformade kristaller. Krackeleringen syns också mindre tydligt i sådan is.  

Tjock kärnis kan klara långa perioder av varmt väder, särskilt om det stundom bjuds på lite nattkyla. Men ibland går försämringen snabbt. Isens tjocklek kan minska med flera centimeter per dygn. Is tunnare än en decimeter kan snabbt bli farlig. Vid bara några få plusgrader kan en torr vind hjälpa till att kyla isen. Men vid högre temperaturer blir vinden en effektiv blåslampa som snabbt tunnar ut isen. Regn kan också snabba på uttunning, samt ge upphov till slukhål.

Ett annat problem vid blidväder är att isen blir landlös; det kan vara svårt att ta sig ut på isen, och ännu svårare att senare på dagen ta sig i land. Där solen ligger på blir landlösheten värre.

Saltis och i synnerhet nylagd saltis, försämras mer vid blidväder. Se Saltis och Ny saltis.

Stor försiktighet tillrådes när isen börjar bli mjuk!

Återkommande kyla

Kommer kylan tillbaka stabiliseras isarna snabbt igen. Vid klart väder kan detta ske även vid några plusgrader. Tidigare öppna områden kan dock få svårupptäckt nyis som inte bär. När kylan tilltar utlöses spänningar i isen. Sprickor slår upp med kraftiga knallar. Vi säger att isen råmar. Detta är helt normalt och inte farligt.

Med vatten på isen finns risk för överis, se Överis.

Varning för överis om det finns vatten på isen!

Långvarig kyla

En lång period av kyla ger god istillväxt. Detta är inte bara av godo, är ytan ojämn, sträv eller täckt med snö, bevaras det dåliga föret.

Kyla får också isen att bågna. Isen drar ihop sig i kyla. Ovansidan som är kallare än undersidan, krymper mer. Isen vill krulla sig uppåt men spricker upp av sin tyngd. Isytan bildar grunda skålar mellan sprickor - isen bågnar. Tjock is och kallt väder ger mer bågnad. Bågnad är ett gott tecken på att isen är tjock. Ser man plötsligt ett område med mindre eller ingen bågnad är det ett tecken på tunnare is. Bågnaden blir kraftigare på sötis än på saltis.

Sprickorna kan ge otrevliga fall. I tjock is ökar risken för detta då sprickorna är fler och större. Täckt med snö är sådan is mycket besvärlig då man inte kan se sprickorna. Ibland kan fallen bli så många att åkningen blir otrevlig.

Bågnad
Bågnad
När isen är blank kan man tydligt se när isen har bågnat. Är bågnaden kraftig, kan man även känna skarvarna under skridskon. Bågnad skvallrar om tjock is.
[Gällfjärden utanför Gräsö, Upplandsskärgården]

En långvarig kyla betyder inte heller att alla svaga områden försvinner. Strömfrätning kan fortfarande ske, och vindbrunnar kan förekomma i stor omfattning.

Tjock is med mycket sprickor under nysnö bör undvikas på grund av fallrisken.

Varma dagar - kalla nätter

Är dagarna varma men nätterna kalla får isarna ofta en slät yta. Gamla isgränser blir visserligen svårare att se, men är nu av mindre betydelse för isens bärighet. Öppna partier kan dock få ej bärig nyis efter en kall natt.

Inte sällan håller sig isen hård och stabil hela dagen. Är vädret klart och torrt kan isarna stabiliseras på natten även om temperaturen aldrig kryper under nollstrecket. Det finns dock risk att isarna mjuknar och försvagas i värmen under dagen. Det är inte alltid lätt att räkna ut på förhand om detta kommer att ske eftersom detta beror på ett komplicerat samspel mellan temperatur, vind, luftfuktighet, sol och iskvalité. Det kan vara en fördel att förlägga turen till tidigt på dagen. Om våren kan denna vädersituation ge uppkomst till förrädiska vårisar. (Se Våris)

Stora temperaturskillnader mellan natt och dag ger uppkomst till många och stora råkar. Se Råkar.

Hård vind

De flesta skridskoåkare brukar gilla medvind men ogilla motvind. En för stark medvind är dock inte så kul; det går för fort för njutbar åkning. Hård medvind är dessutom en säkerhetsrisk: det blir svårare att hinna läsa isen och reagera i tid. Risken är stor att man kommer långt ut på svag is. Därför bör man i stark medvind hålla extra stora avstånd inom gruppen. Risken för fall är stor. I mycket hård vind bör man ha god balans och åkstyrka för att ge sig ut. Det kan vara lämpligt att åka i sicksack, så att man får vinden mer från sidan, för att hålla ned farten.

I hård motvind kan det underlätta att ligga på rulle, dvs. åka i tät klunga och ta lä av varandra. Detta innebär dock en risk för att hela gruppen kommer ut på svag is. På osäker is kan det vara lämpligt att dela upp gruppen i flera klungor för att minska risken att alla åker ut i en svaghet.

Frisk vind ger kraftig avkylning och god tillväxt på befintlig is. Det bildas dock ingen nyis, och på utsatta partier kan isen brytas upp. Isens utbredning stannar upp eller krymper, men där isen ligger kvar blir den ofta stabil och väl bärig.

Stark kyla tillsammans med frisk vind ger kraftig avkylning av öppet vatten. Detta förstärks om det samtidigt snöar. Upphör sedan vinden plötsligt, kan stora ytor snabbt lägga sig. Isen blir då ofta mycket fin och jämntjock. På stora vatten sker ofta isläggningen på detta sätt.

En torr vind torkar upp vatten på isen och ökar istillväxten. Även vid några få plusgrader är en torr vind till nytta för istillväxten, men en riktigt varm vind kan vara förödande för isen. Finns vatten på isen, kan blåst ge en ojämn yta med gropar i isen. Blåst på is med halvstöpt snö ger ofta bulig yta.

Skålis
Skålgropig is
När det har blåst över en blöt is, blir ytan ofta gropig. Har det legat drevad snö på isen, ger snön ofta upphov till knölar och bulor. Ofta förekommer dessa ojämnheter fläckvis, som på bilden.
[Yngaren, Sörmland]

Stark vind kan också sätta igång rörelser i isen, men det krävs tämligen stora ytor för att vinden allena ska kunna bryta upp isen. En fjärd mindre än en halvmil i kvadrat, brytas normalt inte upp av vind, om isen är stabil och sammanhängande. Ökänd är dock Vättern, vars stora fria yta lätt bryts upp redan vid svag vind. Is som är uppsprucken behöver inte mycket vind för att börja röra på sig. Går det dyning in under isen (svinga) kan isen plötsligt brytas upp och föras iväg av vinden. Vind i kombination med svinga är mycket farligt. Se Svinga. Nära båtrännor kan svall i kombination med frånlandsvind vara farligt.

Hård vind kan dra ut mycket skräp, kvistar och sand på isen. I skärgården kan hård vind driva upp stora mängder vatten från iskanten och vindbrunnar. Vattnet väller då fram i stråk i vindriktningen och kan gå högt över skoskaften. Det kan då bli svårt att ta sig fram och att bedöma isen.

Se även Mycket stora isytor samt Ytterskärgård.

Håll avstånd, se upp för isrörelser!

Svinga

Nära öppet hav kan man ibland märka att isen häver sig av vågor under isen. Detta kallas svinga. Inför detta fenomen bör man ha stor respekt. Där svingan är kraftig bryts isen upp.

Normalt bryter svingen först loss flak nära iskanten; isen kalvar flak för flak. Men vågorna kan gå långt under isen, över en mil. Isen kan då spricka upp över ett stort område eller först gå upp invid land. En hel fjärd kan då börja driva iväg, även om de yttre delarna av isen är tämligen opåverkad av svingan. När det väl börja röra på sig går det mycket fort. Trattformade vikar exponerade mot öppet hav är särskilt utsatta för svinga.

Vågorna böjs ofta av nära kusten och kan leta sig långt in i skärgårdarna. Vågorna kan då komma från ett håll skiljer sig från riktningen ute till havs.

Har svingan brutit upp isen i flak med öppna sprickor mellan, behövs inte mycket vind eller ström för att isen ska segla iväg. Svinga i kombination med vind är mycket farligt; svingan bryter upp isen och vinden för iväg den. Risken är särskilt stor om vinden har annan riktning än svingan, även om vinden är svag. Även utan vind kan vågorna sprida flaken. Fria flak som seglar iväg bryts lätt sönder i allt mindre bitar av vågorna för att till slut lösas upp.

Isen kalvar
Isen kalvar
Dyningen bryter upp isen och det bildas sprickor i isen parallellt med iskanten. När isen inte längre håller ihop, kan vinden snabbt föra iväg isen.
[Svärdsfjärden, Stockholms södra skärgård]

Svingan bryter också lätt upp isen där vågorna reser sig: invid land och över grund och bränningar. Är isen uppbruten vid land, kan det vara svårt eller rent av omöjligt att ta sig i land. Sista biten kanske bara består av små flak och issörja. Det kan också vara farligt att plurra bland flak i rörelse, risken att klämmas svårt är stor. 

Säkrast är att undvika is med svinga, i synnerhet utanför skyddande skär som kan binda isen. Vill man ändå åka ut till iskanten bör man noga undersöka att isen håller väl ihop hela vägen mellan iskant och fast land. Förhållandena kan ändras hastigt så kontrollera detta regelbundet. Ha en säker reträtt i beredskap, men tänk också på risken att svingan först bryter upp isen nära land. Skulle man trots allt hamna på is som börjar brytas loss gäller det att handla snabbt. Är vindens riktning inte rakt ut från iskanten brukar isflaken först vrida sig loss, varför störst chans att komma över till fast is är i det hörn som ligger åt de håll vinden blåser.

Strandbräck
Strandbräck
Dyningen bryter ofta först upp isen över grund och längs stränderna, vilket kan göra det svårt att ta sig i land. 
[Fifångsdjupet, Trosa skärgård]

Kraftig svinga orsakas av dyning. Dyning är långväga vågor som skapats tidigare av kuling eller storm på håll. Kraftig dyning kan t.ex. uppträda i Stockholms skärgård om det blåst kraftig sydostvind utanför Baltikum 6 - 12 timmar tidigare. Det behöver alltså inte vara stark vind, eller alls ha blåst, där man befinner sig för att det ska bildas kraftig svinga. Kraftig långväga dyning kan komma plötsligt utan förvarning av mindre vågor. De största vågorna rör sig snabbast och kommer därför fram först. För att kunna förutsäga dyning och risk för svinga bör man därför betrakta vädret dygnet före turen och på hela det hav man planerar att åka på.

Ha stor respekt för svingan!

Vattenståndsförändring

Vattenståndsförändringar ger ofta upphov till landlöshet. Särskilt när vattnet stiger, eftersom is som sitter fast i land hamnar under vatten och därmed börjar smälta. Det kan bli mycket besvärligt att ta sig ut på isen och tillbaka i land, ibland är bryggor den enda möjligheten.

Vattenståndsförändringar ger också upphov till stora vattenflöden, varför det ofta blir svagt i strömställen: i sund, vid uddar och över grund.

Se även Reglerade sjöar samt Strömutsatt skärgård.

Svåra siktförhållanden

Motljus

Motljus med en lågt stående sol gör isbedömningen mycket besvärlig. Det blir svårt att se skiftningar i isen, speciellt i blank nyis. För att minska problemet kan man kryssa fram i sicksack för slippa få solen rakt framifrån. Det är också lämpligt att hålla ned farten. Polariserande solglasögon minskar reflexerna i isen och underlättar ofta isbedömningen. En mössa med skärm kan också ge bättre sikt. Saknar man detta kan man skyla solen med handen när man spejar efter svaga områden.

Motljus
Motljus
På nylagd blankis är det nästan omöjligt att upptäcka vindbrunnar och andra isgränser, bländad av en låg vintersol. Bäst att inte åka rakt mot solen.
[Görveln, Mälaren]

Undvik bländande sol

Gråväder

Mulet väder försvårar isbedömningen, speciellt i kombination med dunkelt ljus som så ofta råder under vintern. Den svaga kontrasten gör det svårt att se förändringar i isen, och frånvaron av skuggor gör det svårt att se isytans struktur, upptäcka nyis eller se de små nivåskillnader som ibland skiljer tjock och tunn is. Till och med öppet vatten kan ibland vara svårt att upptäcka.

Dimma

Vid dimma blir det mycket besvärligt att navigera på isen. Även vid måttlig siktförsämring kan alla landkonturer snabbt försvinna. Att följa land minskar riskerna att åka vilse, men saknar stranden tydliga landmärken kan det fortfarande vara svårt att veta var man är. En sattelitnavigator (GPS) är till stor hjälp vid dimma. Navigeringen underlättas om man lagt in lämpliga kontrollpunkter (waypoints) i GPS:en längs den tänkta vägen, och framförallt slutmålet. Betänk dock risken för att tekniken fallerar, t.ex. att batterierna snabbt tar slut i kyla.

Att åka på kompasskurs är svårt när man saknar fasta landmärken att ta sikte på. Låt gärna någon åka före den som tar ut kompasskursen, så blir det lättare att se om man avviker från den tänkta kursen. Även små kursavvikelser kan ge stora fel i var man hamnar. Välj gärna en defensiv kurs; sikta heller mitt på en ö än mot en udde, följ hellre en rad av öar än att tvära över en stor fjärd. Vid knepig is där det inte går att åka rakt, är det mycket svårt att åka på kompasskurs.

Till stor hjälp är också att använda s.k. död räkning, dvs. att beräkna sin position utifrån åkt riktning och hastighet. För att beräkna distans behöver du en klocka och kunna uppskatta farten. Som ett riktmärke kan man räkna med en effektiv fart av cirka 10 kilometer per timme. Men jämför gärna detta med den medelhastighet ni tidigare har åkt under dagen, genom att titta på viken tid det tagit att åka den sträcka ni hittills har åkt. Så fort ni råkar ut för dimma bör ni stanna upp och notera klockslag och var ni befinner er. För kontinuerligt anteckningar om tidpunkt, uppskattad position, riktning och fart vid färd i dimma. Ni har då lättare att ringa in er position om ni blir osäkra.

Dimma
Dimma
Alla konturer av land försvinner ur synhåll. Risken är stor att även tappa bort varandra.
[Ålandshav, Åland]

Dimma har ingen större inverkan på isen, men en liten försvagning kan ske på sikt. Fukt som kondenserar på isen tillför isen värme. Dimman minskar också utstrålningen.

Var försiktiga så ni inte tappar bort varandra i dimman. Ytterskärgården är mer utsatt för dimma än andra vatten.

Svårt att navigera och risk att komma ifrån varandra

Mörker

Det händer ibland att man inte hinner tillbaka innan det blir mörkt, och vid långa turer under midvintern måste man ofta utnyttja mörkret när dagarna är korta. Men mörkeråkning kan ha ett värde i sig, speciellt i månsken och norrsken, eller varför inte en fackeltur?

På vintern råder så kallad borgerlig skymning under cirka 45 minuter före solens uppgång och efter dess nedgång. Under den tiden räcker normalt ljuset till att läsa kartan, och man kan se tydliga mönster i isen. Mer otydliga svagheter kan vara svårare att upptäcka. När riktigt nattmörkret råder är det nästan omöjligt att läsa isen, och det blir även svårt att navigera efter landkonturer. Stjärnljus och månsken kan underlätta navigeringen, men isbedömningen är fortfarande svår. Ljus stöpis är lättare att läsa än svart nyis. Snö på isen ger bättre sikt, men snö kan dölja faror under snön.

Nära större samhällen kan låga moln som reflekterar stadsljuset, ge mer ljus än stjärnklart väder. Någon har fyndigt myntat ordet molnskenstur. En pannlampa kan hjälpa till att tolka isen i vissa situationer, men det fungerar bäst om man står stilla. Under färd är det ofta svårt att bedöma isen i skenet från en pannlampa, om man inte har en mycket kraftig lampa på minst 10 - 20 watt eller mer. Men lampor har nackdelen att de förstör mörkerseendet. En liten lampa för att kunna läsa kartan bör man dock alltid ha med sig.

Ger man sig frivilligt ut i mörker bör man välja säkra isar. Hursomhelst bör man vara försiktig och hålla ned farten. Det är också stor risk att man tappar kontakten med varandra inom gruppen. Det är bra om alla har en liten lampa för att kunna signalera med. Klara nätter kan det bli rejält kallt när solen gått ned. Ett par skidglasögon med ofärgade glas är mycket trevliga att ha vid kallt väder och skumt ljus.

Försiktighet rådes.

Saltis

Saltis är is som bildas av salt eller bräckt vatten. Den skiljer sig på många sätt från is av sötvatten. Framförallt är saltis mjukare och har sämre bärighet än sötis. Saltisen är dessutom mer utsatt för vind och vågor, än is på insjöar.

Saltisen består inte av kompakt is som sötis. Saltet kan inte ingå i isens kristallstruktur, utan samlas i små fickor med flytande saltlake (koncentrerad saltlösning) i isen. Fickorna med saltlake gör isen mjuk och mindre hållfast. Egenskaperna varierar med isens temperatur, mest märkbart i varm is, nära isens smältpunkt. Stiger temperaturen smälter mer is kring saltlaken - isen blir mer porös och mjuk. Sjunker temperaturen, fryser en del av vattnet i saltlaken och isen hårdnar.

Saltis har alltså ingen fix temperatur där den börjar smälta, utan den består alltid av både fast is och flytande saltlake i varierande proportioner. Mängden salt i isen skiftar dessutom med isens ålder och bildningssätt.

Saltis är nästan alltid grå eller vit och kan uppträda i en mängd olika nyanser och mönster. Det kan vara svårt att tolka isens utseende; ofta är det rentav svårt att skilja mellan kärnis och stöpis. Saltis ger inte från sig lika tydliga ljud som sötis, ofta är den helt tyst. Den är svårare att bedöma med piken; ju sämre kvalité isen har, desto svårare är det att avgöra bärigheten med piken. En tyngre pik med lite grövre spets kan underlätta bedömningen. Med stor erfarenhet kan man uppskatta isens bärighet genom att känna på ytans hårdhet med piken. Mjukare yta skvallrar om svagare is, antingen tunnare is som är något varmare än tjock is, eller färskare is som är mjukare av högre salthalt.

Saltet påverkar också vattnet på ett sätt som inverkar på isbildningen. Vatten med hög salthalt är tyngre än vatten med lägre salthalt. Ofta blidas två tydliga skikt, ett lättare skikt med lägre salthalt nära ytan, som flyter ovanpå ett tyngre skikt med saltare vatten. Dessa skikt blandar sig ogärna. Gränsen mellan skikten kallas saltsprångskikt. För att is ska kunna bildas räcker det med att det övre vattenskiktet är avkylt. Ligger saltsprångsiktet djupt måste mer vatten avkylas innan isläggningen kan börja. I Östersjön ligger saltsprångskiktet på cirka 60 meters djup. Isläggningen blir sen, men eftersom vattnet är avkylt till stort djup blir isläget stabilt. På Västkusten ligger saltsprångsiktet ofta grundare än 10 meter. Isläggningen kan ske snabbare, men varmt vatten finns inte långt under isen. Strömmarna kan plötsligt föra upp detta varma vatten mot isen. Isen kan mycket snabbt gå upp igen.

Gränsen mellan bräckvatten och egentligt saltvatten går i Öresund. I Skagerak är salthalten som i världshaven, cirka 3,5 %. I Östersjön har vattnet en salthalt under 1 % (cirka 0,6 % i Stockholms skärgård och 0,3 % i Bottenviken). I skyddade innerskärgårdar och nära flodmynningar har ytvattnet ofta lägre salthalt. Salthalt mäts ofta i ? (promille) eller PSU (practical salinity units); 3,5 % motsvarar 35 PSU (?).

Saltis är svårare att bedöma än sötis.

Ny saltis

Nylagd saltis är mjuk. Ju snabbare isen växer, desto mer saltlake kommer den att innehålla. Snabb isläggning i kallt väder ger därför svagare is än långsam tillfrysning. Salthalten i nyisen blir normalt mellan 10 och 40 procent av havets salthalt. Salt kärnis består i botten ofta av lameller som enbart är löst sammanfrusna, vilket ytterligare minskar isen hållfasthet. Hur tjock saltisen behöver vara för att bära kan variera stort. En grov regel är att den bör vara minst 50 procent tjockare än sötis för att ha samma styrka, men ibland behövs mer. Vid kallt väder brukar dock kärnis tjockare än en decimeter ha tillräcklig bärighet.

Salt nyis ger inte alls lika tydliga ljud som nyis på sötvatten. Ibland kan man höra ett svagt väsande eller frasande ljud när isen belastas under skridskon. Detta ljud manar till försiktighet. Färg och utseende på nyis kan variera stort. Den kan vara helt grå eller ha svarta inslag med klar is. Äldre och tjock saltis är dock alltid ogenomskinlig och vit eller grå i färgen.

Att salt nyis är mjuk syns tydligt vid isskjutning. Isen böjer sig i runda former istället för att brytas sönder. På tunn is bildas också en tydlig vågdal under åkaren, en s.k. hängmatta. Åker man för fort eller för många i bredd på sådan is, växer vågen i storlek och till sist brister isen. När en hängmatta börjar få kritisk storlek syns bäst av bakomliggande åkare.

Nylagd saltis
Nylagd saltis
Det svartflammiga utseendet visar att saltisen är tunn och nylagd. Denna is är precis bärig. Isen är utsatt för ispress och veckar sig i runda vågor.
[Södra Kvarken utanför Gräsö, Uppland]

Stor isvana lämpligt.

Avsaltning och uppsaltning

Saltisen avsaltas efter hand, den får bättre styrka och blir delvis mer lik sötis. Sent på säsongen kan isen vara nästan helt saltfri. Ändå är egenskaperna olik sötisens, eftersom saltet har påverkat isens struktur. Det finns flera orsaker som bidrar till att minska isens salthalt. Framförallt är saltlaken tung och söker sig ned genom isen. Regn och smältvatten kan också hjälpa till att spola ut saltet ur isen. Kvar i isen finns ett finmaskigt nät av kanaler genom vilka saltet har dränerats ut ur isen. Dessa ihåligheter försämrar hållfastigheten. De är också orsaken till att isen inte är lika klar som sötis.

Innan det övre islagret har hunnit bli avsaltat kan isen drabbas av s.k. uppsaltning. Ytan blir då mjuk och trögåkt. Uppsaltning brukar ske när det efter isläggningen slår om till varmare väder, eller om det snöat. Mest märkbar blir uppsaltningen om isläggningen skett i sträng kyla, och isen därmed fått hög salthalt. När isytan blir varmare utvidgar sig fickorna med saltlake och ytan blir porös och mjuk. Snö på isen kan suga upp en del av saltet och bildar en sörja på isen. Detta otrevliga tillstånd kan bli bestående för lång tid. Uppsaltning sker enbart på nylagd is. Däremot kan saltvatten svalla upp på äldre is och göra ytan mosig, vilket är vanligt nära iskanten, särskilt när det blåser och går vågor. Det kan också bildas salthaltig stöpis ovanpå avsaltad is. Se vidare Stöpning på saltis.

Tunn avsaltad is ger ibland ifrån sig ett "klårrande" ljud, betydligt svagare och dovare än sötisens mer "klirrande" toner. Stiger tonen skvallrar det om uttunnade is. Avtar däremot ljudet kan det dels bero på att isen blir tjockare, men också på att isen blir saltare och mjukare. Att bedöma saltisens bärighet med hjälp av ljud är därför vanskligt.

Äldre saltis

I äldre skärgårdsis är strömmar en vanlig orsak till svagheter och öppna områden. Strömmar är vanliga i sund, runt uddar och vid grund, men kan även förekomma på andra ställen. Kartan kan ge viss vägledning, men som regel är det svårt att se hur strömmarna går genom att studera kartan. Strömmarnas vägar är ofta svårbegripliga och kan variera stort i både riktning och styrka inom små områden. Skärgårdsbefolkningen har ofta bättre kännedom om var strömmar förekommer. Vind och lufttrycksförändringar ger upphov till vattenståndsförändringar som ökar strömmar och underfrätning. Var uppmärksam på vindförhållanden samt förändringar i lufttryck och vattenstånd. Vid vattenståndsförändringar finns stor risk att landlöshet hindrar passage till och från isen. Djupare fjärdar har ofta senare och mer ojämn isläggning. Vindbrunnar är vanliga men syns ofta tydligt i äldre is.

Råkar kan ofta vara breda och svåra att passera i äldre is. I kombination med landlöshet, öppna områden och båtrännor, kan det ibland helt sätta stopp för fortsatt färd. Råkarna kan snabbt slå upp och växa till under dagen (se Råkar). Båtrännor som bryts kan också hindra framfart (se Trafikerade vatten).

Saltis är normalt mer känslig för värme än sötis. Är det blidväder och stöpisar både på salt- och sötvatten, är sötisarna oftast hårdare efter en mild natt. Men ibland kan det motsatta vara fallet; om våren är ofta temperaturen lägre i skärgården, varför saltisarna kan bevaras bättre. Efter en kall natt kan saltisarna vara att föredra framför sötisar, då överis är mindre vanligt på saltis. Även köldsprickor är mindre vanligt på saltis. Ofta är saltis slätare än sötis. Saltisen kan ibland vara mycket slät på ett sätt som sötis sällan är.

Stöpning på saltis

Stöpningen går som regel snabbare på saltis. När stöpning sker genom att saltvatten tränger upp genom isen och blandar sig med snön, bildas stöpis med hög salthalt. Denna stöpis mjuknar lätt vid värme.

Ofta koncentreras saltet närmast den underliggande isen, när stöpet fryser. Detta kan hindra att stöpisen fryser samman med underisen. Om så ändå sker, smälter detta gränsskikt lätt om temperaturen stiger. Om våren är det därför vanligt att saltisen består av lager av is med vatten emellan. Underisen blir då lätt försvagad då den är omgiven av vatten på båda sidor. Sådan is kan vara mycket farlig varma dagar, även om isen är väl tjock. När överisen plötsligt brister finns ingen bärig is under.

Halvfruset stöp
Bristande skarstöp
Om våren brukar bristande halvfrusen stöpis kunna bli ett problem. Solen i kombination med kalla nätter framkallar en skarsnöliknande yta på de äldre snötäckta isarna. När temperaturen stiger på dagen mjuknar ytan och brister. Det kan orsaka otäcka fall. Är även underisen försvagad är isen mycket farlig.
[Kyrkfärden, Stockholms innerskärgård]

Det kan också bildas saltfri stöpis om snön stöper utan inblandning av havsvattnet, vid regn eller när snön självstöper i sitt eget smältvatten. Sådan stöpis håller sig bättre hård i varmt väder.

Varning för is med vatten mellan stöpisen och underisen.

Kravis och bottenis

På saltis är det relativt vanligt att nyisen inte består av kärnis utan av en frusen issörja. Vatten i rörelse kan till stort djup kylas under fryspunkten utan att is bildas på ytan. Små iskristaller i form av millimeterstora isskivor, bildas istället fritt nere i vattnet. Dessa kallas krav. Kravet klumpar lätt ihop sig och flyter upp till ytan. När ytan är täckt med issörja kan den frysa samman till ett istäcke - kravis. Ofta bildas s.k. tallriksis när ytan är i rörelse under tillfrysningen. Vid hård vind kan sättis bildas. Ytan blir då ojämn och mindre njutbar för skridskoåkning. I andra fall kan ytan bli mycket slät. Hopfrusen kravis har hög salthalt och får därmed sämre styrka än kärnis. Men den kan å andra sidan mycket snabbt bilda tjock is, varför kravisen normalt är bärig vid kallt väder. Den försämras dock snabbt vid mildväder.

Krav kan också sätta fästa på botten och bilda bottenis. Växer bottenisen till sig kan den få sådan flytkraft att den sliter sig och tar med sig växter, sand, musselskal och annat upp till ytan. Det är inte ovanligt att man ser is med infrusna växter och föremål från botten, särskilt i grunda skärgårdar nära öppet hav. Bottenisen bildas ofta om natten vid stark kyla. När solen kommer fram på dagen, lossnar den lätt och flyter upp .  

Kravis förekommer även i sötvatten, framförallt i snabbt strömmande vattendrag i kallt klimat och ibland även i större sjöar. I norrlandsälvar är kravis mycket vanligt. Kravis och bottenis har många benämningar bl.a. sarr, issörpa, bottensåra, ankaris och grundis.

Strömutsatt skärgård

Vissa skärgårdar är extra utsatta för ström och underfrätning. Speciellt utsatta är grunda områden omgivna av stora djupa vatten. Dit hör i synnerhet Södra Kvarken, vattnen kring Åland, Skärgårdshavet samt Västkusten. Vid vattenståndsförändringar i Östersjön och Bottenhavet är det enorma mängder vatten som pumpar genom dessa skärgårdar. Stora mängder varmt djupvatten kan då föras upp till ytan och tära på isen. Även i andra skärgårdar kan detta inträffa. I strömutsatta skärgårdar är det oftast svagt eller öppet i sund, men många gånger även där det är grunt: nära öar och land. Ute på fjärdarna kan isen vara mer stabil, men vissa bottenformationer kan orsaka lokala försvagningar. En råk kan ge turbulenta strömmar under isen som ökar strömfrätningen i dess närhet. På vissa ställen kan hela fjärdar vara utsatta för strömfrätning. Strömfrätningen kan gå mycket snabbt; is som var stabil en dag kan vara helt sönderfrätt nästa. 

Situationen varierar kraftigt med vattenrörelserna. Strömmarna blir särskilt påtagliga vid stora vattenståndsförändringar och kraftig vind. Dessa har sin orsak i frontpassager, vindkantringar eller lufttrycksförändringar. Försök att bedöma risken för strömfrätning genom att följa väder och vattenståndsförändringar.

Strömfrätning
Strömfrätning
I strömutsatta skärgårdar är alla sund ofta svåra att passera. Bästa isen finns ofta ute på fjärdarna. Men uppgrundningar kan ge underfrätning även där.
[Södra Kvarken utanför Gräsö, Uppland]

Stor isvana är lämpligt.

Egentligt saltvatten (Västkusten)

I riktigt havssalt vatten sker isbildningen på annat sätt än i bräckt och sött vatten. När vattnets salthalt överstiger 2,5 procent kan ingen omvänd siktning ske. Kallare vatten är då alltid tyngre än varmare. Allteftersom ytvattnet avkyls, så sjunker det avkylda vattnet nedåt och ersätts med varmare vatten underifrån. Isen har därför svårt att bildas på ytan. När allt vatten är nedkylt under fryspunkten bildas små iskristaller fritt nere i vattnet. Detta kallas krav. (Se Kravis och bottenis.) Iskristallerna klumpar ihop sig och flyter sakta upp till ytan och bildar där en trögflytande issörja som senare stelnar till ett istäcke. Denna is får hög salthalt och mycket dålig hållfasthet. Är ytan i rörelse blidas ofta tallriksis.

I praktiken behöver vattnet inte avkylas ända ned till botten för att isbildning ska ske. Endast vattnet ovanför saltsprångskiktet behöver kylas ned till fryspunkten för att isbildning ska ske. Nära tillflöden av sötvatten kan isbildningen därför underlättas genom att det bildas ett tunt ytskikt av vatten med låg salthalt. I många fall när isen lägger sig i Bohusläns skärgårdar, finns det ett tunt ytskikt med vatten med en salthalt under 2,5%, vilket möjliggör en omvändskiktning av vattnet. Tidig isläggning sker därför ofta nära sötvattensutflöden, t.ex. inner Gullmarsfjorden samt Nodre älvs fjord.

Den saltis som bildas på svenska västkusten har en betydligt högre salthalt än i Östersjön. Andelen kravis är ofta stor. Isen på Västkusten har därför sämre styrka och skiljer sig även i annat från Östersjöns is. Västkustens is är också mycket exponerad för strömmar samt västvindar och dyning från Nordsjön. Där saknas också en lång tradition att utnyttja isen för isfärder. Vår kunskap om denna is är därför sämre. Långfärdskridskoåkningen är dock på stark frammarsch i Västsverige.

Stor risk att isen snabbt försvagas av ström eller bryts upp av vågor och vind.

Ytterskärgård

Ytterskärgården bjuder på mycket blandade förhållanden med många risker. Man bör räkna med att stöta på fenomen man inte känner igen från andra isar. Isläggningen i ytterskärgården är ofta sen, men när vattnet väl är avkylt kan isläggningen gå fort. Isen kan dock lika snabbt gå upp igen. Isarna här ute påverkas i hög grad av vågor och vind som snabbt kan bryta upp och driva bort stora områden av is. På utsatta ställen kan isen lägga sig och gå upp flera gånger under en säsong. Detta är en betydande risk, men också en fördel - onjutbara isar kan gå upp och ersättas med fina nyisar. Sjödyningen kan också bryta upp isen vid land så att sista biten består av issörja och flak i rörelse som ej kan passeras. Underfrätning av stora ytor kan gå mycket snabbt. Isar som bedömdes mycket stabila en dag kan vara helt livsfarliga eller rentav borta nästa dag. 

Vid gynnsamt väder kan plötsligt hela skärgården ligga med blanka glanskisar. Detta är dock ganska sällsynt; ofta är isförhållandena både omväxlande och besvärliga med stora svårframkomliga områden med skravel, vrakis, trögåkt snö eller uppsaltning. På vissa sträckor kan det vara omöjligt att ta sig fram på skridskor, utan man tvingas att gå. I svår packis kan det vara svårt att ta sig fram överhuvudtaget. Det kan vara svårt att hitta de stråk där den bästa isen finns. Ofta kan man bara bedöma isens åkbarhet några hundra meter framför sig på isen. Det kan därför vara till stor hjälp att klättra upp på någon kobbe eller höjd för att spana var det finns åkbar is. Iskanten kan ibland på håll avslöjas på sjörök eller en molnbank. Öppet vatten kan också på en mörkare nyans i skyn, genom att öppet vatten reflektera mindre ljus än is. Sjöfåglars närvaro kan också skvallra om närhet till öppet vatten.

Sättis

Besvärlig sättis vid Svenska högarna. I ytterskärgården är isen ofta ojämn
[Högfjärden, Stockholms norra skärgård]

Glanskis

Ibland kan saltisen ligga spegelblankt även långt ut i havsbandet.
[Kökar, Åland]

Stora råkar kan bryta upp och spärra vägen. Dessa kan ibland vara milslånga. Vinden är ofta frisk eller hård. Det är vanligt att långa sträckor av turen måste gå i motvind. Man bör ha god åkteknik och kondition för turer i ytterskärgården. Planera turen med god marginal; den genomsnittliga åkhastigheten är oftast betydligt lägre än på mer skyddade isar. Det kan vara klokt att låta isen bestämma färdvägen och åka där den bästa isen finns. Ofta krävs det avancerad isspaning, med flera rekognoseringsturer, för att hitta bra is. Observationer från flyg kan vara till stor hjälp. Ibland krävs lång färd över snötäckta isar för att nå den skrinnbara isen. Skidor eller skredstång kan då vara lämpligt för att ta sig till den skrinnbara isen.

Utöver dessa faror förekommer de flesta andra risker. Man bör även beakta att möjligheterna till undsättning är begränsade. Vid utflykter i ytterskärgården bör man vara väl utrustad. Vindsäck och reservskridskor bör finnas i gruppen. Lämpligt är också att medtaga utrustning för att klara en nödbivack. Karta, kompass och gärna GPS, samt goda navigeringskunskaper är nödvändiga.

Endast för mycket isvana personer - var beredd på att isen snabbt kan gå upp!

Havsis

Utanför de yttersta skären vidtar den egentliga havsisen som nästan alltid är i rörelse. Denna is är mycket riskabel att befara, eftersom isen är extremt utsatt både för vågor och vind. Blåser det pålandsvind går det ofta vågor som snabbt bryter upp isen. Blåser det frånlandvind kan vinden få isen att driva iväg. Ju större isytor som vinden får verka över, desto större blir kraften. Så om hela havet tycks istäckt, är risken större än när det bara ligger en smal remsa med is utanför kusten. Dessutom blir kraften på isen störst närmast land, varför isen lättast släpper nära land. I Bottenhavet bildas regelbundet stora öppna råkar längs kusterna, på svenska sidan vid västlig vind och på finska sidan vid vind från öster.

Havsråk

Liten havsråk med ett stråk av nyis genom packisen.
[Lövstabukten, norra Upplands skärgård]

Isvall i havsis

Havsis med isvallar. Havsisen är oftast utsatt för stor ispress och kan bli väldigt sönderbrötad. Det är stor risk att hamna på drivande is eller bli avskuren från land av råkar.
[Ålandshav, sydväst Eckerö, Åland]

Att bedöma risken för att isen börjar driva är svårt. Flera faktorer samverkar. Isens hållfasthet och isytans skrovlighet spelar stor roll. Is med ojämn yta bryts lättare upp av vinden än sprickfri och slät kärnis. Finns det redan öppna sprickor i isen kan det räcka med bara en svag vind för att bryta upp isen ? sprickor som plötsligt kan uppstå vid passage av en båt eller vid snabba temperatur-, lufttryck- eller vattenståndsförändringar. Erfarenhetsmässigt är vindkantringar vanliga i samband med isdrift. Blidväder ökar också risken för att isen ska bryta upp.

Att åka utanför skyddande öar är alltså mycket riskfyllt. En god regel är att inte åka där alls. Du bör definitivt inte ge dig ut på sådan is om inte har god koll på att läget är stabilt, alltså att det inte finns vind, dyning, ström eller andra omständigheter som riskerar att bryta upp och skingra isen. Varningstecken är dyning, frånlandsvind, öppna sprickor, varmt väder, tunna isar samt öppet vatten utåt eller ännu värre åt flera håll. Du bör även ha koll på om det finns risk för vindkantringar, lufttrycksförändringar eller fartygstrafik som kan få isen att brytas upp. Passera aldrig en öppen spricka vid frånlandsvind om det inte finns öar utanför som kan säkra isen. Är avståndet mellan de yttre öarna långt, t.ex. vid passage över en större vik eller fjärd, är det lämpligt att dra sig inåt land tills det finns nya öar som kan säkra isen. Kontrollera också att det finns en reträtt hela vägen in till land, så att inte dyningen har brutit upp isen längs stränderna, eller att råkar spärrar vägen in till land. Huvudregeln är att undvika all is som man inte kan bedöma som säker.

Endast under mycket gynnsamma förhållanden och för personer med stor isvana!

Säsongens avslutning

Senvinter

Senvinter bjuder ofta på fin skridskoåkning. Ismaximum brukar inträffa ganska sent på säsongen, i synnerhet goda isvintrar. Senvintern anses av många vara säsongens klimax. Mycket is, långa dagar och vältränade ben ger förutsättningar för riktigt långa turer i hörligt vårväder. Isen kan dock ofta vara lite bulig. Hög tid att ta fram de lite längre vårskridskorna. Fortfarande kan de inre isarna vara täckta med snö och trögåkta. De kan också vara täckta med ett tjock stöplager som inte är helt genomfruset. Kanske ytan bär på morgonen, men fram på dagen, när värmen fått verka, blir det eländigt när stöpisytan ideligen brister. En skredstång kan vara till nytta för återfärd över ytmjuka isar.

Skredstång
Skredning
För att ta sig ut till den skrinnbara isen, över inre snötäckta isarna, kan skidor eller en skredstång underlätta. Skredstången kan också vara till hjälp på återfärden, då dagsmejan gjort isytan för mjuk för skridskoåkning.
[Söderfjärden, Nagu, Finland]

Om senvintern brukar släppråkar bli ett problem. I skärgården börjar isen vid iskanten brytas upp och föras bort av vind. Kylan räcker till för att konservera isarna, men någon nämnvärd nyisbildning sker inte. Man bör vara observant på att den tänkta färdvägen plötsligt kan blockeras av öppet vatten.

Se upp för stöpskare som kan brista vid värme

Våris

Våren kan bjuda på härlig skridskoåkning med varmt och soligt väder. Isarna kan dock vara mycket förrädiska. När värmen snabbt stiger under dagen kan isarna hastigt tappa sin styrka. En bit in i mars månad brukar solen på allvar börja påverka isen. Solstrålningen kan nu tränga djupt ned i isen och försvaga isen inifrån. Detta kan ske även vid minusgrader. Försvagningen kan gå mycket snabbt, framförallt om kärnisen är blottad. Is som är flera decimeter tjock, kan på mindre än en timme tappa al bärighet, bli livsfarlig eller helt gå upp. Solen värmer också upp vattnet under isen så att isen angrips från tre håll: ovanifrån av varm luft, underifrån av uppvärmt vatten och inifrån av absorberad solstrålning.

Stöpis är ofta för mjuk för skridskoåkning om våren. Solen luckrar upp isen till vad som liknar grovkorning snö. Men den ljusa stöpisen reflekterar mycket av solljuset och kan därmed konservera den underliggande kärnisen. Smälter kärnisen fram, kan isytan bli åkbar igen. Men på isar som tidigt fått mycket snö, är ofta kärnisen för tunn när den väl smälter fram.

Kärnisen behåller bättre en hård yta, men försvagas desto mer på djupet av solen. Solen smälter framförallt isen i gränserna mellan iskristallerna - isen får ett krackelerat utseende. När inte kristallerna längre sitter ihop får även tjock is mycket dålig styrka.

Olika typer av kärnis försvagas olika mycket. Bäst klarar sig grovkrackelerad is ? is med stora kristaller. Kristaller som är större än en decimeter, får en grå färg som delvis skyddar isen mot solen. Stora kristaller håller också bättre ihop, likt pusselbitar, även när de inte är sammanfrusna. Sämre styrka har is med mindre iskristaller; de förblir mer genomskinliga och mottagliga för solstrålning. Sämst styrka har is med smala stavformade kristaller - s.k. pipis. Denna is är mycket mörk till färgen och formligen suger i sig sol. När solen har smält bort bindningarna mellan isstavarna har denna is minimal styrka. Så länge isen är hel, kan stavarna stötta varandra, men plurrar man på sådan is finns ingen fast kant att ta sig upp på. Isen kollapsar likt ?plockepinn?. Vågor från en uppblåsande vind, eller från ett fartyg, kan också plötsligt bryta upp isen.

Våris av olika karaktär

Pipis

Pipis
Is med smala stavformade kristaller faller snabbt sönder likt plockepinn i vårsolen.
Hållsta Långsjö, Gnesta]

Våriskrackelering

Våriskrackelering
De större (drygt decimeterstora) kristallerna har fått en grå färg. Mellan kristallerna bildas tydliga fåror i ytan. [Långtarmen, Mälaren]

Ofta förekommer olika kristalltyper på olika delar av en sjö. Områden med mörkare färg är mer farliga - is med smala stavar. Torr is är farligare än is som är täckt med vatten. Andra varningstecken är om det tränger upp vatten när isen belastas, eller om isen inte blir blöt vid regn. Det indikerar att isen är full av håligheter och på upphällningen. Ibland kan riskabel is ge ifrån sig ett knastrande, gnisslande eller suckande ljud. En begynnande ytmjukhet eller svampighet, är också varningar. Men alla dessa signaler kan vara otydliga och svårtolkade. Måste man ta sig över försvagad våris för att undsätta sig, bör man normalt undvika de mest mörka områdena. Längs sprickor, där isen är ljusare, kan bärigheten vara något bättre.

På saltis är vårisen extra svårbedömd. Någon krackelering är sällan synlig och isen kan variera kraftigt i styrka utan tydliga tecken. Dessutom är det vanligt att det bildas en is som består av två islager med vatten emellan. Det undre islagret kan då vara mycket försvagat. Sådan is är mycket farlig och kan snabbt försämras av värme eller strömmar. När överisen plötsligt brister finns ingen bärig is under.

För att åka på våris bör man ha stor isvana. Viktigast är att i tid förstå när det dags att lämna isen. Bäst är att starta mycket tidigt, medan nattkylan fortfarande finns kvar i isen, kanske redan klockan sex eller sju på morgonen. Att välja rätt dag efter en kall och klar natt är nödvändigt. Man får också vara beredd på att avbryta turen när isen börjar bli osäker. När detta inträffar kan variera mycket från dag till dag, och vara svårt att avgöra på förhand. Det beror mycket på hur kall och klar natten varit, samt hur varmt det blir på dagen. Även vind och luftfuktighet spelar roll. Man måste vara inställd på att anpassa sig efter isen. Kanske blir isen osäker redan tidigt på förmiddagen. Planera rutten så att du lätt kan avbryta när som helst om det behövs. Kanske får sista biten tillbaka bli en promenad på land.

Ofta försämras isen först invid land. Denna försvagning kan ofta sträcka sig så långt ut att det inte går att ta sig iland. Att inte ha bärig is in till land är förstås en mycket farlig situation. Därför bör man undvika att ge sig långt ut på fjärdarna. Kontrollera regelbundet att det finns stabil is in till land. Mest utsatta är stränder mot söder där solen ligger på. Säkraste stället att ta sig in till land är oftast en skuggad strand mot norr.

Åkning på våris bör bara ske i kunnigt sällskap med erfarenhet av vårisar!
Saltis kräver extra försiktighet.

Allra sista vårturen

I säsongens slutskede blir landlösheten allt mer besvärande. Det kan behövas stegar eller andra hjälpmedel för att komma ut på isen. Ofta är isen bäst längs skyddade skuggstränder. Is som får kvällssol brukar klara sig bättre än där morgonsolen ligger på. Förutsättningen är normalt en klar och kylig natt, och gärna en svag torr vind. Skridskoåkningen får förläggas till tidiga mornar. Kanske räcker nattkylan bara till någon timmes åkning. Eftersom vattnet nu kan hålla flera plusgrader, kan isen försvagas snabbt under förmiddagen, och redan innan ytan börjar bli varm. Se även Våris.

Strömfrätning
Säsongsavslutning
Till sist orkar inte isen hålla emot vårens värme - den stora svarta vaken tar vid. Säkrast är att hålla till där det är grunt. Men håll ut - det kommer alltid en ny vinter.
[Ubbenholmsfjärden, Kökar, Åland]

Ännu något senare på säsongen går sjöarna öppna, men det kan gå att hitta någon iskaka i en vik eller i skuggan av en höglänt strand. Här kan man ännu få ett par skär. På grunt vatten och nära land kan man med förstånd öva jumpning och annat skoj i något som kanske kan övergå i en munter badutflykt (se även Isflak).

Försiktighet manas!

Tvärtomfenomen

Vissa situationer kan vara lite luriga då isen ibland tycks uppträda på ett sätt och ibland precis tvärtom, trots liknande förhållanden. Känner man inte till dessa "tvärtomfenomen" kan man lätt lura sig på tidigare erfarenheter.

Nära land

Ofta är isen tjockare närmare land än längre ut, men i många fall kan isen vara svagare nära stränderna. Motstrålning från botten och strand kan försvaga isen, speciellt vid blidväder eller vid stark sol. Branta klippstränder, byggnader, tät skog eller överhängande träd kan ge motstrålning, viket ofta ger uppkomst till svagheter på nylagd is.

Läbrunnsfenomen kan också förekomma - frånlandsvind drar upp varmt djupvatten som ger senare isläggning nära land eller tidigare isgräns. Vid vattenståndsförändringar kan isen vid land tryckas ned under vattnet och smälta. Drevad snö i strandkanten kan också försvaga isen där. Svinga och svall från farleder kan bryta upp isen vid land. Nära land finns också risken för lokala svagheter av utlopp från vattendrag eller kallkällor.

I många fall kan det vara säkrare att hålla ut en bit från stranden än att smyga nära land. En farlig slutsats är att isen är stabil vid land när man ser folk längre ut på isen. En anledning till att de befinner sig långt ut, kan just vara att isen är för svag nära land.

Vass

Vid nyisbildning lägger sig isen ofta tidigt i vassen. Vass växer på grunt vatten där vattnet snabbare blir avkylt. Vassen dämpar också vind och vågor, vilket underlättar isläggningen. I början av säsongen är därför isen ofta starkare i vassen.

Men vass kan också hindra istillväxten. Vassen ger motstrålning, och vassen dämpar vindens kylande verkan. Is som sitter fast i vasstråna följer inte vattenståndsförändringar. Vid sänkning av vattennivån kommer då isen att hänga i luften, och utan kontakt med vattnet kan inte isen växa till. Vid en höjning av vattennivån dränks isen och börjar smälta. Isen i vassen är därför ofta förrädisk, särskilt senare på säsongen.

För övrigt bör man tänka på att det är svårt att bedöma isen i tät vass - det är svårt att se och trångt att pika. Täta drivor av liggande vass har ofta obefintlig is under sig.

Ljud från isen

Tunn is ger ofta ifrån sig tydliga ljud, särskilt kärnis. Tystare is kan därför betyda starkare is, men så behöver inte vara fallet. Mindre ljud från isen kan också betyda att isen är mjukare eller är utmattad, och därmed har sämre hållfasthet. Stöpis, saltis och is med ojämn kvalité ger ofta inte ljudliga signaler, och är därför svår att bedöma med hörseln.

Is under snö

Normalt riskerar is under snö att försvagas genom underfrätning. Om våren kan dock snön skydda isen från den nedbrytande solstrålningen. Isen under snön kan därför vara bättre än den snöfria isen. Snöfria ytor kan då vara svagare än snötäckt is.

Många isovana personer brukar sätta stor tillit till snötäckt is, men undvika svart kärnis. Detta är inte särskilt klokt, även om äldre stabilare isar oftare är snötäckta än tunna nyisar. Snön kan dölja svagheter och andra faror.

Gammal is

Äldre is är som regel stabilare än senare lagd is, men på stöpisar kan det ibland vara tvärtom. Stöpningen kommer igång senare och går långsammare på tjockare is. Så länge det finns ofruset stöp på isen sker ingen tillväxt på isens undersida. I vissa fall kan underisen tunnas ut av värme från vattnet under stöpningen. På tunnare nyis går snöns omvandling till stöpis snabbare. Den senare lagda isen kan därför växa förbi den äldre isen i tjocklek och styrka.

Strömmande vatten

Normalt är isen svagare kring strömmande vatten, men är det strömmande vattnet kraftigt nedkylt kan det snabbt frysa när strömmen avtar. Där en bäck med kallt vatten rinner ut, kan därför isen vara starkare än på övriga delar av sjön. Detta underlättas om det är långgrunt så att det tillrinnande vattnet inte kan röra upp varmare bottenvatten i sjön. I norra Sverige har därför små sjöar i en älv ofta tidig isläggning.

På liknande sätt kan det bildas stabil is där sötvatten rinner ut i saltvatten. Det sötare vattnet är lättare än saltvattnet och lägger sig ovanpå saltvattnet. Detta tunna skikt kan snabbt avkylas och bilda is. Saltvatten kan också hålla en temperatur under noll grader utan att frysa. Flyter sötvatten ut ovanpå sådant kallt saltvatten kan isbildningen bli kraftig genom kylan underifrån.

Vid frånflöden och i sund kan det ibland ligga stabilare is än på andra delar av sjön. Sker isdrift under isläggningen kan strömmen anhopa is i sund och vid frånflödet så att isen blir tjockare där.

Ett tillflöde av varmt vatten i en sjö behöver inte heller ha så negativa effekter på isen som man kan befara. Är vattnet mellan noll och åtta plusgrader är det tyngre det än det nollgradiga vattnet närmast isen. Det varmare vattnet kommer därmed att strömma fram på större djup. Påverkan på isen blir därför begränsad. Men tvingas strömmen upp av bottenformationer, t.ex. grund eller smala sund, kan lokala försvagningar uppträda långt från inloppet.

Blåst

Om det blåser när isen lägger sig, blir isläggningen ofta ojämn. Vindbrunnar kan förekomma i stor omfattning. Läbrunnar likaså. Det kan bildas besvärliga områden med vrakis och sättis. På stora isytor kan isskjutning och råkar uppstå. Vinden kan ge upphov till strömmar som ger underfrätning på utsatta ställen.

Men om isläggningen sker precis efter att en stark vind har mojnat, kan förhållandena bli mycket fördelaktiga. En kall vind som blåser över öppet vatten ger en mycket kraftig nedkylning av vattnet. Detta förstärks om det samtidigt snöar. Avtar vinden plötsligt, kan isen lägga sig mycket snabbt och jämnt över stora ytor.

Saltis i värme

Saltisen tål normalt värme sämre än sötis. Ibland är det tvärtom. Varför det är så är inte riktigt klarlagt.

En förklaring är att luften om våren är svalare i skärgården än över en insjö. Stora ytor is har en konserverande effekt på vintern. Men troligen kan också skillnader i salthalt mellan olika islager påverka isens tålighet mot värme. Salthaltig is har en lägre smältpunkt än sötis. Ligger det saltfri is ovanpå is med högre salthalt, kyls det övre islagret av den underliggande isen. En annan tänkbar förklaring är att saltisens ogenomskinliga färg hindrar solen att tränga igenom isen och värma upp vattnet under isen.

Kärnis om våren

Kärnis står bättre emot varmt väder än stöpis. Den mörka och klara kärnisen absorberar däremot solkstrålning mer än den ljusare stöpisen. På så sätt försvagas kärnisen mer av solstrålningen än stöpis. Även vattnet under kärnisen värms upp av solen, vilket också försvagar isen.

Sammanställningar

Vädrets påverkan på isen

Väder

Goda effekter

Dåliga effekter

Kommentarer

Kyla
  • Nyisbildning
  • God istillväxt
  • Hård yta
  • Stark is
  • Besvärande sprickor
  • Isen bågnar
  • Råkar
  • Rimfrost som ger trögt före
  • En dålig yta bevaras
Kyla är bra för istillväxten, men långvarig kyla försämrar ytans åkbarhet, om inte nya isar lägger sig.
Blidväder
  • Isytan jämnas till
  • Snön stöper snabbare
  • Hårdare kärnis smälter fram under stöpis
  • Isen tunnas ut
  • Isens styrka försämras
  • Landlöshet
  • Ingen istillväxt
  • Ytan blir mjuk
  • Uppsaltning på ny saltis
Korta perioder med varmt väder kan ofta förbättra isytan.
Mulet och strax under noll
  • Isen konserveras
  • Sprickor minskar
  • Liten nyisbildning och istillväxt
  • Risk för underfrätning på strömställen och under snö
 
Kalla klara nätter, varma soliga dagar
  • Ytan jämnas till
  • Fin is på morgonen
  • Isen mjuknar och kan bli farlig fram på dagen
  • Råkar
Typisk situation vid högtryck om senvintern. Risk för farlig våris.
Klart väder
  • Nyisbildning
  • Hård yta
  • Risk för överis (om isen är blöt)
Klara nätter ger stark avkylning med god tillväxt, samt nyisar vid vindstilla väder.
 
Sol
  • Vid låg sol kyler utstrålning mer än vad solen värmer
  • Hög sol försvagar isen på djupet
  • Etsad yta
  • Landlöshet där solen ligger på
  • Vattnet under isen värms upp
Vintersolen är relativt ofarlig, men vårsolen är förödande för isen.
Mörk och klar is försvagas rakt igenom, medan ljus is blir mjuk på ytan.
 
Hög luftfuktighet
  • Påskyndar stöpning
  • Dålig istillväxt
  • Blöt is
 
Sjörök
  • Rimfrost underlättar att upptäcka svagheter
  • Sjöröken visar var iskanten går
  • Rimfrost gör isen trögåkt
  • Sjörök minskar sikten

 

 
Frisk vind
  • God istillväxt
  • Snö kan blåsa bort
  • Torr vind torkar upp blöt is
  • Dålig is kan blåsa upp, så att ny fin is kan bildas
  • Nyisbildning hindras
  • Vindbrunnar och läbrunnar
  • Isen blåser upp eller bort
  • Råkar bildas och växer till
  • Vrakis och sättis
  • Skräp blåser ut på isen
  • Varm vind ger ofta bulig is
  • Blöt is ger gropig yta
  • Strömmar som ger underfrätning
  • Svårt att åka
Vinden bidrar starkt till istillväxten, men i övrigt är den mest av ondo. En torr vind kan dock ge istillväxt även vid plusgrader.
Vågor (Svinga)
  • Dålig is kan brytas upp så att ny fin is kan bildas
  • Kan ge nyspolade stråk längs iskanten och längs land, när isen i övrigt är trögåkt
  • Risk att isen snabbt bryts upp och driver iväg
  • Svårt att komma i land när isen bryts upp längs stränder
  • Svingsprickor och tallriksis
Svinga och vind är en mycket farlig kombination. Särskilt när vinden har annan riktning än dyningen.
Regn
  • Snö stöper snabbt
  • Hård yta
  • Glatt före
  • Avsaltning av saltis
  • Isen tunnas ut
  • Slukhål bildas
  • Blött före
  • Vatten på isen döljer svagheter
  • Blöt is kan vara mer mottaglig för solstrålning och isen försvagas snabbare
Regn gör gott på isar med snö eller dålig yta.
Snö
  • Öppet vatten avkyls
  • Snabb isläggning (snöis)
  • Döljer faror
  • Istillväxten hämmas
  • Försvagningar under äldre snö
  • Trögt före
Snö är mest av ondo, men många gånger kan den snabbt ombildas till stöpis eller blåsa bort.
Vattenstånds-förändring
  • Åkbara strandkallar
  • Stöpning längs stränder
  • Strömmar och underfrätning
  • Landlöshet
  • Kan ge hängande is
 

Istillväxt och tillbakagång

Faktorer som påverkar isläggning, istillväxt, försvagning och islossning.

Isläggning sker främst: Istillväxt gynnas av:
  • Under en kall, lång och klar natt utan vind
  • Vid snöfall i kallt vatten
  • Då kravis bildas i underkylt vatten
    (sker främst i vatten i rörelse eller vatten med hög salthalt)
  • Kyla och vind
  • Klart väder och fri himmel
  • Stilla och avkylt vatten
  • Torr luft
  • Snöfri is
  • Tunn is
  • Kärnis
 
Isförsvagning påskyndas av: Islossning orsakas av:
  • Strömmar
  • Hög sol
  • Varmt väder
  • Snötäckt is
  • Hög vattentemperatur
  • Regn
  • Motstrålning
  • Vågor (Svinga)
  • Vind
  • Strömmar
  • Svall från båttrafik
  • Hög vattentemperatur
  • Skridskoåkare!

Notera att vinden är bra för istillväxt men inte nyisbildning.

Isytans åkbarhet

Faktorer som gynnar eller missgynnar isytans åkbarhet.

Hård yta Mjuk yta
  • Kyla
  • Klart väder (speciellt klara nätter)
  • Torr vind
  • Regn
  • Kärnisar
  • Avsaltad saltis
  • Varmt väder
  • Stark och hög sol
  • Milda och mulna nätter
  • Stöpisar
  • Uppsaltning
 
Slät och lättåkt yta Knagglig eller svåråkt yta
  • Nyisar
  • Omväxlande varmt och kallt väder (slätar ut isen, undantag: råkar)
  • Regn (hård och slät yta)
  • Salt stöpis (ofta slät)
  • Stark kyla (bågnad)
  • Varm vind (knaggel)
  • Vårsol (etsad)
  • Djup, blöt eller fastfrusen snö (trögt)
  • Rimfrost (strävt)
  • Vind (vrakis, skräp på isen, motvind)
  • Svinga (svingsprickor)
  • Klar natt (överis)
  • Stöpning i blåst (ger gropar och bulor)

Skillnad mellan sötis och saltis

Söt kärnis Söt stöpis Ny saltis Avsaltad is
Bärighet Mycket god och jämn
(vid samma tjocklek)
 
Varierande
 
Dålig, och starkt beroende av temperaturen
 
Tämligen god, men varierande
 
Hårdhet Mycket hård
 
Varierande
 
Mjuk
 
Tämligen hård
 
Värmetålighet Mycket god
 
Dålig, mjuknar vid plusgrader
 
Dålig, mjuknar vid stigande temperatur
 
Tämligen god, men varierande
 
Ljud Tydliga klara ljud från uttunnande is
 
Tämligen stum
 
Svagt väsande Svaga dova ljud
 
Färg Ofta helt klar och genomskinlig (svart)
 
Grå till vit
 
Grå eller svartflammig
 
Grå till vit
 
Bågnad Kraftig vid kyla och tjock is
 
Kraftig vid kyla och tjock is
 
Förekommer ej Mindre tydlig än i sötis
 
Råkar Uppråkar vanligast
 
Uppråkar vanligast
 
Vågformad veckning
 
Nedråkar vanligast
 
Sprickor Vanligt i tjock is och vid kallt väder
 
Vanligt i tjock is och vid kallt väder
 
Sällsynt Mindre vanligt
 
Överis
 
Vanligt
(då blöt is utsätts för kyla)
 
Vanligt
(då blöt is utsätts för kyla)
 
Mycket sällsynt
 
Förekommer ibland, då ofta med stort mellanrum mellan över och underis
 
Slukhål
(efter regn)
 
Vanligt
 
Mindre vanligt
 
Mycket sällsynt
 
Sällsynt
 
Övrigt Uppsaltning sker vid mildväder
 

Vid plurrning kan det vara svårare att ta sig upp på sötis än saltis. Sötisen är hård men bryts lätt sönder i flak - iskanten ligger högt i och är inte så lätt att ta sig upp på. Saltisen är segare och håller bättre ihop - den böjer sig gärna nedåt och bildar ofta ett sluttande plan som kan vara lättare att dra sig upp på.

Skillnad mellan sjö och skärgård

  Mindre sjö Större sjö Skärgård
Isläggning Snabb
 
Utdragen, sker ofta i flera etapper
 
Utdragen, ofta lägger sig isen och går upp igen flera gånger
 
Säsongsstart Tidig Tidig på grunda sjöar, senare på djupa
 
Sen, men inre skärgårdar lägger sig ofta tidigare än de större sjöarna
 
Säsongsavslutning Ofta kort, snörika vintrar hinner snön knappt försvinna innan isen går upp
 
Ofta utdragen
 
Goda isvintrar kan isen ligga kvar länge i skyddade skärgårdar
 
Klimat Kall försäsong, varm vår
 
Kall försäsong, mild vår
 
Mild försäsong, sval vår
 
Strömfrätning Mest i sjöar med stor genomströmning och främst när vattenföring är stor
 
Som för mindre sjöar, samt vid vind och av seicher
 
Främst vid hård vind samt vid förändringar i vattenstånd och lufttryck
 
Vattenstånds-förändringar
 
Främst på reglerad vatten
 
Ofta små
 
Vanliga vid hård vind, frontpassager och väderomslag
 
Svinga Förekommer ej Risk finns nära båtrännor
 
Stor risk nära öppet hav
 
Risk för snabb uppbrytning
 
Störst risk vid våris
 
Störst risk vid våris, vid blåst på stora fjärdar samt nära båtrännor
 
Vid svinga, samt som för större sjöar.
 

Tolka tecken i isen

Bedömningssätt

Goda tecken Dåliga tecken

Försvårande omständigheter

Syn
  • Bågnad (tjock is)
  • Köldsprickor (tjock is)
  • Grå saltis (tjock is)
  • Ljusare stöpis (ofta tjockare än mörkare stöpis)
  • Tät rimfrost (äldre is)
  • Mörka fläckar (kan vara underfrätning eller nyis)
  • Mycket ljus stöpis(ofta dålig kvalité)
  • Tjock snödriva (risk för underfrätning och trögt före)
  • Småknottrig eller "fibrig" yta (tunn nyis eller överis)
  • Stöpning av tunt snötäcke (tunn is)
  • Gles rimfrost (nyis)
  • Utmattningssprickor (försvagad is)
  • Svingsprickor (risk för uppbrott)
  • Avvikande utseende(kan indikera svaghet)
  • Snö på isen
  • Mörker
  • Motljus
  • Gråväder
  • Vattentäckt is
  • Blanka kärnisar
  • Strömfrätning
  • Uttunning utan isgräns
Hörsel
  • Stum klang (oftast stabil is)
  • Råmande is (tjock is i stark kyla)
  • Höga toner (tunn is)
  • Frasande ljud (tunn saltis)
  • Knastrande is
  • Gnisslande ljud (bindningarna mellan iskristallerna håller på att gå upp)
  • Saltis
  • Stöpis
  • Varm is
  • Utmattad is
  • Is under snö
  • Ljud under egna skridskor
Pikning
  • Svår att slå i genom
  • Stum is
  • Hård yta
  • Lätt att slå i genom
  • Ojämn hållfasthet
  • Mjuk yta (speciellt på saltis)
  • Stöpis
  • Saltis
  • Rutten is
  • Våris
  • Marängis
  • Lätt pik

Bedöma isen från kartan

En karta kan vara till stor hjälp att identifiera områden som kan ha svag is. De riskområden som är lättast att se på kartan är till- och frånflöden. Eftersom dessa är en ganska vanlig plurrorsak, och inte alltid lätta att upptäcka under färd, är det lämpligt att alltid kontrollera på kartan var det finns till- och frånflöden. Alla vattendrag är dock inte utsatta på kartan, och även små bäckar kan ge upphov till svag is.

Med lite vana bör man också kunna bedöma vilka sund som kan ge upphov till svagheter. Ett smalt sund som skiljer stora vatten är troligen mer utsatta för strömmar. Även sund nära större in- och utlopp är ofta riskabla. Vattendjupet har stor betydelse. Sund med tydlig uppgrundning är mer utsatta för svag is. Även om kartan inte innehåller djupinformation, kan den omgivande terrängen ofta skvallra om sundet är djupt eller grunt.

Svagheter vid grund och uddar är ofta svåra att på förhand peka ut på kartan, även om det ibland är möjligt. En karta som innehåller djupinformation kan underlätta (t.ex. sjökort). Men kartan kan ofta hjälpa till att förklara varför isen är svag när man stöter på en svaghet. Detta kan vara till god hjälp för att bygga upp mer kunskap om isen. Ibland kan namn på kartan ge en vägledning, t.ex. "Rokaströmmen" kan misstänkas vara utsatt för strömfrätning, och "Krabbfjärden" kan tänkas vara utsatta för svinga.

Säkerhet

Snabbkurs i att inte drunkna

Oavsett erfarenhet och försiktighet kvarstår alltid en risk att plurra på naturis. Den risken kan du aldrig helt komma ifrån. Därför måste du kunna ta dig upp ut vattnet om olyckan är framme. Den som inte kommer upp drunknar eller fryser ihjäl. Riskerna ska dock inte överdrivas. Med rätt kunskap, utrustning och sällskap är långfärdsskridskoåkning en mycket säker sport.

Goda råd

Ispiken är ditt bästa hjälpmedel för att bedöma isens bärighet. Men det krävs också att du kan använda den. Helst ska alla i sällskapet ha sin egen pik och kunna bedöma isens bärighet med den.

Åk med sällskap. Var gärna fler än bara två eller tre personer. Det är inte ovanligt att flera personer plurrar samtidigt och då är det bra med flera personer kvar på säker is som kan bistå vid räddningen. 

Se till att ett eventuellt plurr drabbar så få som möjligt - helst bara en person (allra helst ingen). Låt en person åka först och de andra på behörigt avstånd efter denna, så att de andra hinner stanna eller väja om den förste går igenom. På osäker is bör alla hålla inbördes avstånd. Undvik att åka i bredd. Vid motvindsåkning i klunga (så kallad åkning på rulle) kan det vara lämpligt att dela upp gruppen i två eller flera klungor. Massplurr är inte ovanligt vid åkning i klunga.

Alla ska ha flythjälp. Ryggsäcken med ombyte i vattentäta påsar är långfärdsskridskoåkarens flytväst. För att det ska fungera måste den sitta väl. Använd alltid midjebälte. De flesta ryggsäckar  behöver kompletteras med grenrem för att sitta bra. Den som ej bär ryggsäck av någon anledning bör bära flytväst. Dina möjligheter att överleva i kallt vatten ökar avsevärt om du flyter bra.

Alla bör ha räddningslina. Alla bör också ha tränat på hur man använder en räddningslina. Man vet aldrig i förväg vem som går igenom och vilka som står kvar på bärig is. En räddningsoperation underlättas betydligt om linor alltid finns till hands där de bäst behövs. Om den som är plurrad kommit långt ut på svag is kan det behövas flera linor för att säkra dem som behöver krypa ut mot vaken. Du ska kunna ta fram och kasta din lina med handskarna på och utan att ta av dig ryggsäcken. Du bör också kunna kasta linan från vattnet. Räddningslinans ena ände ska sitta fast i ryggsäckens midjebälte. Tänk på att linor också utgör en säkerhetsrisk. Kasta t.ex. inte ut fler linor än nödvändigt till en plurrad.

Lär av erfarna. Skaffa dig erfarenhet på ett säkert sätt. Åk med och lär av erfarna skridskoåkare. Men glöm inte bort att tänka själv, även erfarna kan göra misstag.

Ha respekt för isen. Åk inte på svårare is än du känner dig trygg på. 

Självklart ska alla ha isdubbar, och dubbarna ska sitta högt runt halsen. Du ska kunna lossa dubbarna med handskarna på. Alla bör också ha en visselpipa lättåtkomligt. På skridskor kommer man snabbt långt ifrån varandra och en visselpipa hjälper till att påkalla uppmärksamhet när det behövs.

Mobiltelefon i vattentät förpackning, och med välladdade batterier, är bra att ha med. Tveka aldrig att ringa SOS 112. Där finns experter som kan hjälpa till att bedöma hur en allvarlig situation ska hanteras.

Öva

Öva räddningsteknik och lär dig hantera din utrustning. Träna kast med räddningslina. Första försöken brukar bli katastrofalt dåliga, men med lite övning brukar det går riktigt bra. Öva också att kasta linan liggande på isen. Öva att ta fram isdubbarna och dra dig fram på isen. I ett skarpt läge får du inte tveka hur din utrustning ska användas.

Prova gärna hur det är att flyta och simma med ryggsäck och full skridskoutrustning. Detta kan med fördel göras i varmt vatten. Många skridskoklubbar anordnar också övningar i vakuppstigning på is eller i bassäng. OBS! Övning i kallt vatten inte helt riskfritt och bör inte genomförs utan säkerhetsåtgärder.

Öva också att lära känna din ispik, så att du kan bedöma olika typer av is.

Var plurras det?

Isgränser, vindbrunnar och strömställen är troligen de mest vanliga plurrställena bland långfärdsskridskoåkare. Alla dessa ställen kan vara svåra att upptäcka i tid. Mer erfarna åkare brukar "favorisera" isgränser och vindbrunnar, medan mindre erfarna oftare plurrar i strömställen. Orsaken kan vara att för ett vant öga kan strömställen vara lite enklare att upptäcka, men också att de mer erfarna åkarna gärna åker på nyisar där vindbrunnar och isgränser är mer vanligt förekommande. Både vid vindbrunnar och strömställen riskerar man att komma långt ut på svag is vilket kan ge upphov till allvarliga situationer.

Plurr vid isgränns
Plurr i motljus
Observera att den blanka nyisen, nedtill i bilden, består av två olika generationer av is. Det gjorde inte den som plurrade. Den lite skrovligare isen till höger i bild är ej bärig. Isgränsen är svår att se på bilden, men i verkligheten, med motljus, var det ännu svårare.
[Likstammen, Sörmland]

Råkar är ett annat ställe där det plurras ofta, trots att råkar nästan alltid är lätta att upptäcka. Men vid råkar förekommer ofta svagheter som kan vara lätta att missa. En annan orsak kan vara att det ofta krävs ett stort kliv för att passera råken. Det är då lätt hänt att råkkanten brister. För att råkkanten ska hålla för hela sällskapet bör råken passeras mjukt och försiktigt, utan fart, hopp eller kraftiga avstamp. Använd pikarna för att sakta föra över vikten från ena till andra sidan. Plurr i råkar är som regel odramatiska, då man bör ha gott om kamrater på stabil is i närheten.

En annan vanlig plurrorsak är passage till och från isen. Plurr här beror mycket på slarv och är mycket försmädligt, men sällan allvarligt. Ofta finns svagheter i strandkanten och intill bryggor. En av de mest förtretliga formerna av detta är vassplurr. Isen i vassen kan ofta vara svag och svår att bedöma. 

Vid åkning på hängmatteis eller rutten sötis bör man ha god isvana och stor marginal. Trots detta förorsakas en del plurr på sådan is. Här gäller det att hålla avstånd och inte åka för fort samt att ha god koll på isen. Också i kön bör man vara försiktig. Där kan isen bli utmattad och där är det lätt att gruppen klumpar ihop sig och att fler åker i bredd. I kön är ofta uppmärksamheten sämre och sikten skymd av framförvarande åkare. En plurrning på is av dålig kvalité kan lätt bli allvarlig, då isen lätt kan kollapsa över ett större område.

Plurrningar långt ute på tunn is är sällsynta bland erfarna åkare, men synnerligen riskabla. Likaså är plurrningar på vårisar mycket farliga. I övriga situationer kan man vid vissa tillfällen ta en chansning om vet vad man gör och har god säkerhet i övrigt, men icke här! På tunn is och på våris bör man hålla mycket stor marginal - här ska man definitivt inte plurra. Är man osäker är det bättre att avstå.

Det händer ibland att skridskoåkare driver iväg på ett flak som bryts loss från den fasta isen. Detta är en mycket allvarlig situation. Is som driver ut över öppet vatten bryts som regel snabbt sönder. Därför bör man ta första chans som finns till att hoppa iland. När ett isflak sliter sig loss släpper ofta ena ändan först och flaket vrider sig utåt. Har man tur ligger andra ändan kvar mot den fasta isen en liten stund. Man bör då kvickt skynda sig dit.

Hur stor är risken?

Stockholms skridskoseglarklubb, SSSK, har en plurrningsfrekvens på ungefär en procent. Det betyder att om hundra personer är ute och åker en dag så plurrar en person i genomsnitt. Ledarna som åker först är förstås mest drabbade, de plurrar ungefär var tjugonde tur. Det är dock totalt fler deltagare än ledare som plurrar. Av deltagarna finns, utöver de som väljer sin egen väg, två huvudkategorier: dels de som åker strax bakom ledaren och inte hinner väja för en plötslig svaghet, dels personer som åker långt bak i kön och håller sämre uppmärksamhet eller drabbas av utmattad is.

Riskerna är dock ojämnt fördelade. Risken att plurra är betydligt större på nyisar, dagar med plusgrader i luften samt på saltis.

Farlig is

Med sällskap, utrustning och erfarenhet är de flesta plurrningar odramatiska. Komplikationer kan  tillstöta om den plurrade skadar sig allvarligt, vilket dock är sällsynt vid åkning i måttlig fart. Hög fart ökar riskerna till skador vid plurr. Det är till stor nytta att ha tränat plurrning. Man bör också känna till vissa situationer som kan bli mycket farliga. Dessa är:

Ha stor respekt för dessa förhållanden!

Lära sig mer

Böcker

För islära rekommenderas i första hand böckerna Isboken samt Långfärdsåkning på skridskor.

Webblänkar

Ordförklaringar

Praktik

För att bli duktig på is måste man vistas mycket ute på isen. Ett bra sätt att hitta åksällskap och få ta de av andras kunskap är att gå med i en förening. De flesta skridskoföreningar erbjuder både kurser och ledarledda turer. Skridskonätet har en förteckning över många av landets klubbar. Friluftsfrämjandet samt Friskis&Svettis har kurser och turverksamhet på många orter. En del studentföreningar, studieförbund och allmänna friluftsföreningar har långfärdsskridsko på programmet. Vissa kommuner och friluftsgårdar rapporterar om isläget på närliggande sjöar och ordningsställer plogade banor när så behövs.

Epilog

Om författaren

Författaren
Johan Porsby
[Foto: okänd]

Jag är uppväxt i Västerås och började tidigt åka skridskor på Mälarens is. Från tidigt 1980-tal har jag varit verksam som skridskoledare i flera föreningar, bland annat Stockholms skridskoseglarklubb (SSSK), Sveriges största skridskoklubb. Sedan början av 1990-talet har jag sysslat med utbildning kring iskunskap och långfärdskridskoåkning. Jag har även skrivit många artiklar i dessa ämnen. Kunskapen är till stor del baserad på egen erfarenhet från åkning på olika vatten i Sverige, Finland och andra länder i Nordeuropa, men också framtagen i samråd med landets mest kunniga långfärdsskridskoåkare och iskännare. Jag har även studerat en stor del av den vetenskapliga litteraturen om is, och har kontakter med flera världsledande forskare inom området.

Synpunkter

Jag tar tacksamt emot synpunkter på texten av alla de slag.

Fotografier

Samtliga fotografier är tagna av Johan Porsby med dennes upphovsrätt, om inget annat anges.

Tack

Inspiratör till denna text har varit Krister Valtonen, som också aktivt deltagit som bollplank under framtagningen.

Jag vill även tacka Gunnar, Mats, Bo, Berit, Karin, Lasse, Pär, Arne, Peter, Ingela och Thure för god hjälp med faktagranskning, språkkorrektur och bilder.

Denna text återfinns på http://www.thinkice.com/glaciology/sv/situationis/situationis.htm

© Johan Porsby 2003 - 2007
[förnamn.efternamn@sssk.se]